Aftonbladet – 7 mars 1866, sida 2

höjdes mer och mer, ju lifligarehan blef under samtalets gång, och hans rörelser voro utmärkt behagliga, om ock litet studerade. Innan Molly reste hem, äterkommo squiren och Roger från Canonbury. Är Osborne hemma?? utropade squiren varm och flämtande. Hvarföre, för tusan, kunde du icke säga oss att du for hem? Jag sökte dig öfverallt, just då diskussionen skulle börja. Jag ville presentera dig för Grantby och Fox, och lord Forrest — män i vårt grannskap, som du borde lära känna — och Roger gick miste om mer än halfva sin middag för att hålla jagt efter dig, som bara smög din väg och som sedan suttit här i god ro med fruntimren. Jag önskar att du ville låta mig veta härnäst du drar dig undan så här. Jag förlorade halfva nöjet af att bese de vackraste kreatur som någonsin blifvit utställda, bara för det jag tänkte på att du kanske fött ett af dina fordna anfall af svindel? —: Jag tror också att jag skulle fått det om jag stannat längre i den der atmosferen. Men det gör mig hjertligen ondt att ni skulle oroa er för min skull.? Godt, godt! Det är öfver nu?, sade squiren blidkad. Men Roger, stackare — jag har tvingat honom att hela eftermiddegen springa och söka dig:? Det betydde ingenting, sir. Jag var blott ledsen att se er så orolig. Jag var nästan säker på att Osborne farit hem, ty jag visste att han ej är mycket intresserad at sådana sake1, svarade Roger. De båda bröderna utbytte en blick, full af förtroende och kärlek. Molly såg det och hon fann att hon i samma minut började hålla af dem båda, som hvarandras bröder — hon hade förut icke tänkt på slägtskapen. Roger kom och satte sig bredvid henne. Nå, sade han, har ni kommit längt i Huber? Är ni ej mycket intresserad af honom ?? . Jag är 1ätå, sade Molly, ?att jag ej hinner läsa mycket; mamegellerna B:owning vilja