Aftonbladet – 7 mars 1866, sida 2

ygad; men det sätt, hvarpå han gifvit sina cänslor luft, är i högsta grad otillbörligt. Soligt hvad han (i Kigstidenden) sjelf meddelat, har han skickat två sina vänner, öjtnanterna grefve Sponneck och baron Reedz-Thott, till Fredrelandets redaktör och åtit dem föreläsa honom en utmaning, så lydande: I anledning af de i edert blad för den 27 Feoruari förekommande, för min fader, mig och min familj äreröriga yttranden, anmodar jag er att gifva mig upprättelse på pistoler, såframt ni ir en man af heder. : Då redaktör Ploug naturligtvis afslog denna duell med kammarherre Brettons son, uppläste de två ombuden följande förklaring från deras förnärmade vän: Jag förklarar härmed kand. filos. Carl Ploug, redaktör af Fedrelandet, för en feg karl, som väl väl vågar öfverösa hederliga och rättskaffens män med smuts, men som ej vågar med sin person försvara sina ord. Det är öfverflödigt att här inlåta sig på en undersökning om duellers ändamålsenlighet i allmänhet. Det synes klart att herr Ploug bäst försvarar sina ord? om stiftsamtmannen i Wiborg genom att bevisa deras sanning, när så yrkas — hvartill landets lagar gifva den förment förorättade tillräcklig utväg — men ej genom att vexla pistolskott med den angripnes son. Om hr Plong sköte ihjel hr premierlöjtnanten, hvilket vore sorgligt, men hvilket man dock kunde bära, så vore ej dermed angreppets befogenhet bevisad; och blefve han sjelf skjuten, hvilket skulle tillfoga vårt litterära och offentliga lif en oersättlig förlust, vore dermed lika litet bevisadt att stiftsamtmannen är en hederlig och rättskaffens man, som utan fog öfverösts med smuts?. Detta är så klart, att ingen kan disputera derom. Dueller äro efter våra dagar ett brott; både den, som utmanar, och de, som frambära utmaningen, göra sig skyldiga till straffbara handlingar. Men hufvudsaken är den anda, det tänkesätt ett sådant steg röjer. Det är en frukt af den i reaktionens leder rådande politiska fanatismen och af en pockande militärisk skråanda, som under sista kriget var njugg på goda verkningar, men nu under freden utvecklar alla sina skuggsidor. Baron Bretton har ej kunnat nöja sig med ringare sekundanter än en baron af Reedz-Thott och en grefve af den mimpelgardska ätten Sponneck, förmodligen samme unge man, som nyligen ådrog sig uppmärksamhet, då han med sitt slagsvärd öfverföll en civil person, hvarför han endast genom att göra afbön inför den alltför godmodige man han förnärmat, lyckades undgå allvarsam bestraffning. Dessa unga herrar, som på ett lyckligt sätt förena aristokratiens och uniformens egenskaper, och förmodligen likaledes åtskilliga bland deras kamrater lära väl anse det för en utomordentlig bedrift att ha utmanat en tidningsskrifvare och att ha kallat Ploug, officersmessernas bete noire, en feg karl?. Att historien offentliggjorts i den mest utpreglade reaktionära pressorganen, vittnar ytterligare om den anda, som gifvit upphof åt detta steg. I detta slags uppträdande, som omgifver sig med ett falskt sken af fin hederskänsla, ligger ingenting annat än rähet; att vädja till styrkan, vare sig att den begagnar sig af pistoler eller bara näfvarne, erkännes såsom otillbörligt uti enskilda rättstvister om mitt och ditt, och det är lika otillbörligt uti den offentliga diskussionen, äfven om denna, med eller utan nödvändighet, kommit att behandla personer. I Preussen föll hr von Bismarck, detta våra småjunkrars och smålöjtnanters ideal, en gång på iden att utmana deputeraden VirMH Ce As Al AS rs 0 Ar RR MM chow, mot hvilken han ej förmått bålla stånd i debatten; men utmaningen antogs ej, och den begäfvade representanten rönte ett varmt erkännande från en talrik krets af ansedda och aktningsvärda medborgare, derför att han ej förnedrat sig och sin sak genom att följa detaf landets förste minister gifna dåliga exemplet. Det samma gäller här hemma, der Bismarczs roll öfvertagits af premierlöjtnant baron de Bretton. Ingen förståndig menniska skall anse br Ploug vanhedrad genom de skällsord, som i och med denna löjliga bravad utslungats mot honom, och den lexa, som den unge officern förljenar, kommer han ati få dels i den allmänna meningen, dels inför domstolen, der man skall gifva honom underrättelse om att icke ens baroner de Bretton kunna öfverträda landets lagar eller bryta kungens fred.?