Aftonbladet – 3 mars 1866, sida 2

Ja, litet. Men jagtror också att ni är mycket annat. Vi skola för ögonblicket ej bry oss om detta mycket annat. Ser niicke, lilla barn, att jag talar efter mina vanor, alldeles som ni efter era. Det är blott ytan hos oss båda. . Jag är viss på att många af de goda Hollingfordsmenniskorna tala om fattigt folk på ett sätt som de sednare visst skule anse mycket ohöfligt, om de kunde höra det. Men jag borde dock akta mig för sådant, när jag betänker huru ofta mitt blod kokat vid de ord jag ofta hört en af mina tanter bruka — det är mammas syster, lady — nej jag vill ej nämna något namn! Hvar och en som med sina tankars eller sina händers arbete förtjenar sitt bröd, kallar hon folk?. Ej ens i djupaste hvardagslag vill hon föränna dem titeln gentlemanX, och det sätt, hvarpå hon tager menskliga varelser i besittning — min kammarjungfru, mitt folk? — men till slut är det ändå bara ett talesätt, Jag borde dock ej begagnat det nu, men på ett eller annat sätt skiljer jag betydligt på er och de andra i Hollingford, som jag känner.? ?Men hvarföre det?? invände Molly. ?Jag är ju en af dem.? öJa, det är ni. Men — blif nu icke ond om jag är ohöflig igen — de flesta af dem äro så onaturliga med all sin öfverdrifna vördnad och beundran, när de komma till Towers, och vilja nödvändigt låtsa som om de hade de finaste manår i verlden, då de i stället blott göra sig löjliga. Ni deremot är. enkel och sann, och derföre förblandar jag er icke med dem, och derföre har jag också omedvetet talat till er, som om ni vore — jaså, här kommer litet ohöflighet igen — som om ni vore min like, i rang menar j g, ty jag tror mig ej i allvarsam