Aftonbladet – 1 mars 1866, sida 3

Article Image
Boskapspester. Till redaktionen af Aftonbladet. Då sannolikt åtgärder till förekommande af boskapspestens spridande inom fäderneslandet, komma att blifva föremål för statsmakternas beslut, så utbeder jag mig plats i Eder tidning för nedanstående uppsats, tagen ur under tryckniog varande första häftet af min tidskrift för landthushållning, enär det är af synnerlig vigt för hela vårt jordbruk, att kraftiga och snabba åtgärder vidtagas för att förskona fäderneslandet från boskapspestens härjgingar, och hvadan jag genom Aftonbladet velat skyndsammare meddela såväl Malmöhus läns hushållningssällskaps underdåniga skrifvelse i ämnet, som dök de från utlandet anförda erfarenbeterna, än hvad som kunnat ske genom tidskriften, som först om trenne veckor kan blifva i bokhandeln tillgänglig. Ödmjukligen Hjalmar Nathorst. Alnarp den 20 Februari 1866. Om boskapspesten. Att denna farsot fortfarande och på det våldsammaste rasar ibland Britanniens boskap, är ett er allt för väl kändt förbållande, och beklagligen kan man ej ännu göra sig ens en föreställning om när den der skall upphöra, sedan den väl fått ohejdadt sprida sig öfver hela landet, ty numera kunna endast med svårighet några fullt verksamma åtgärder vidtagas till dess utrotande. Historien lärer oss dessutom, att då boskapspesten förra gången, år 1744, hemsökte England, så fortfor den att mer eller mindre våldsamt härja bland dess boskap till år 1757, och var sålunda under 13 års tid en svår hemsökelse för detta land, derföre — säger den berömde dr Cullen, att Gud ville straffa engelsmännen derföre att de alltför högt värderade sina nötkrea tur, och egnade dem en öfverdrifven vård och omsorg, — en äsigt, i hvilken den ryktbare dr Cumming äfven instämde. Man bör väl hoppas, att kraftigare åtgärder skola nu bringa pesten till en kortare varaktighet, men visst är, att det ligger utom mensklig förmåga att säga när man skall lyckas qväfva farsoten, sedan den en gång fått fast fot inom landet. — England är i detta hänseende det varnande exemplet på hvilka sorgliga följder denna landsplåga skall medföra inom hvarje land, som ej vet att genast vidtaga alla åtgärder för pestens utrotande, och der dessa åtgärder i stället för att utgå från en klok och kraftig regering, öfverlemnas till den enskilda företagsamheten, associationsandan m. m. d. Och dock synes det som om vårt grannrike Danmark skulle ämna följa detta samma förfaringssätt, ehuru erfarenheterna från åren 1745—49, då ej mindre än 280.000 nötkreatur i nämnde land föllo ett offer för boskapspesten, borde varna för att ej i tid 1 de kraftigaste åtgärder för farsotens hämmande. .. Helt andra förfaringssätt följas i Preussen och Österrike, länder på hvars östra gränser boskapspesten ofta uppträder. Genom att spärra de sjuka distrikten samt genast nedslagta alla sjuka eller för sjuka misstänkta djur, hafva dessa länders regeringar på det kraftigaste uppträdt emot och hämmat ifrågavarande farsot. Den af engelska regeringen, för att afgifva utlåtande öfver boskapspesten och medlen mot dess hämmande, nedsatta komitån, yttrar sig öfver dylika åtgärder sålunda: ?De praktiska slutföljder till hvilka utländska regeringar och veterinärer hafva kommit — nemligen att det alltid är bättre att döda några få sjuka djur, då derigenom sjukdomens härd kan förstöras, än att låta sjukdomen få fortfara, i förhoppning att kunna bota en del af patienterna, under det att sjukdomen under tiden fortfarande sprides — rättfärdigas både af sunda förnuftet och af erfarenheten. Den sistnämnde lärer nemligen, att om pesten fär sprida sig från ett enda ställe, låter den snart ej mera hejda sig, utan går från hjord till hjord, från härad till härad, från provins till provins, allt förökande sina härjningar, så att den först efter en längre tids förlopp utslocknar, efter att hafva medfört de beklagligaste ekonomiska förluster, då den deremot i början kunnat hämmas genom snabba och kraftiga ätgärder.? Erfarenheterna trån Preussen äro i detta hänseende synnerligen upplysande. Enligt professor Gerlach har sjukdomen ofta uppträdt i de pro

1 mars 1866, sida 3

Thumbnail