Aftonbladet – 28 februari 1866, sida 2

ritt folks rättigheter, den att obehindradt ammanträda och rådpläga, utgör en af de lyrbaraste. Friheten är ett instrument. I ;betänksamma händer kan detta visserligen rågongång utgöra en fara; i skickliga hänler blir det till en båtnad för alla. Men för tt göras skicklig, måste handen öfvas. Må vad man kallar koalition vara ett föremål ör misstanka och vaksamhet, men endast skuggrädde och de, hvilkas sak ej är god, unna frukta en samverkan af dem hvilka, lväfvande passionerna i stället för att uppretsa dem, ej begära annat än att ostördt å verka för en id, en sanning, en rätt; såiant är association, och association i dess ädaste bemärkelse! Vidare — och detta var en af de tre betämmande orsakerna till mötet — lär man if hvarje dylikt tillfälle, der män af alla meningar sammanträffa, moderation och aktning för andras åsigter; man öfvar sig ikonsten att göra eftergifter, icke till men för sanningen men till utfinnande af medel att ernå den. För det andra tillfaller äran af nitiativet åtskilliga medlemmar af det älskvärda könet, som, till följd af sin föga vana vid det offentliga, inbillande sig att de, som hafva er uppbörd om hand, alltid hafva brådtom med redovisningen, velat redogöra för sitt fögderi redan innan gifmildheten nått sin höjdpunkt. Och denna kan vara större in i Frankrike. Vid en blick på enfamiljebudget skall man, med förbigående af de titjar som deraf röra det egentliga hushållet och barnen, finna att å herrns i huset en reduktion å de hemliga fonderna och å fruns en dylik å vidden af roben eller chignonen skulie kunna medgifvas tillöfverflyttande på barmhertighetens. Några andra inskränkningar kunna väl i det sednare hänseendet knappast tänkas, då man från verldens begynnelse ju alltid hört följande konversation mellan tvenne bortbjudna damer: Min söta vän, går du på balen?4 — Jag vet inte än, jag har ju ingenting att sälta på mig.4 (MTout comme chez nous? kan här litet öfverallt sägas.) Hvarafinses att inskränkningen på den hufvudtiteln ej kan vara betydlig. Hur som helst, lita inbjudarinnorna, för det goda verkets framgäng, mest på sitt eget kön. Och att detta är det riktiga visar England. Engelsmännen, som åt allt ge en statistisk behandling och på det nogaste kunna uppge hur stor procent af befolkningen boxar sig ihjäl eller hänger sig, hafva likaså statistiskt beräknat qvinnans uthålhghet i goda verk; och resultatet är att, i fråga om subskriptioner, en engelska betyder detsamma som tretton och en half och ännu en bråkdel engelsmän. Slutligen, och för det tredje, upplästes åtskilliga märkliga skrifvelser från amerikanska sändebudet Bigelow, från armeniern Garabed Caracache med resultatet af insamlingar inom Turkiet, från flera frimurareloger 0. s. Vv. Ad. Franck, den berömde israelitiske filosofen, uppdrog nu en snillrik analys af den tidsåldrarne genomgående tragedi, hvars sista akt snart är utspelt. Vi säga snart, kå med den lag, som den 3 Nov. utfärdaes inom unionen, och som förklarar slafinstitutionen för everldliga tider afskaffad inom dess område, är allt icke vunnet. Från frigörelse, som är en yttre handling, ligger ett ansenligt stycke väg till verklig frihet, som fordrar ett inre omstöpningsarbete. Slafven är ej fri blott derför att hans bojor sönderbrytas. Dertill fordras att undanrödja ytterligare trenne hinder: hans elände, hans okunnighet och hans i detlängsta dröjande woraliska förnedring. Tid, men tid 1 förening med god vilja och energi, fordras dertill. Välgörenheten, i det den sträcker ett osynligt band emellan föremålen och dem som utöfva den, bidrager att förädla de förras själar och lyfta dem i jemnhöjd med de sednares, för att låta båda förenade närma sig all kärleks ursprung. Prins Alb. de Broglie, at franska akademien, såg ämnet mindre generelt än den föregående talaren. Han uppmärksamgjorde på de nya egendomliga, intresseväckande, ja pikanta förbållanden, under hvilka man, vid närmare aktgifvande, finner problemet om slafemancipationen framställa sig midt under 19:de seklet. De gränsor, vi ansett 038 böra utstaka för vår redogörelse, utesluta möjligheten att steg för steg i hans fängslande framställning följa denne talare, som troget bevarar sitt rika fadersarf. Vi vilja blott dröja vid ett par punkter af densamma. Slafveriet i Amerika var med all sin gräslighet i det närmaste ett undantagsförhållande, för hvilket de deri intresserade å visst sätt sjelfva blygdes, då detderemot läldre tider ingick både uti de enskilda ländernas kriminal-lagstiftning och i den allmänna folkrätten. Vanligen tillämpades det af segrarne på de besegrade, så att bland oss, hvilka utgöra nuvarande generation och äro söner af folkslag som, hvart i sin ordniog, varit båda delarne, ingen, hur högättad han än må vara, kan vara säker på att ej slafblod rinner i hans ådror. Dånu slafveriet till denna grad förekommit, måste det, för att hafva öfvergått till ett undantagstillstånd, hafva utgjort föremål för afskaffningsätgärder, lika den ifrågavarände, Sjelfva emancipationen utgör derföre, såsom enstaka faktum, ingen nyhet. Det nya ligger i den hittills osedda företeelsen af flera millioner menniskor, på samma gång och medeist ett penndrag ätergifna itsamhället och åt utörvandet af medborgerliga rättigheter. Men i samma mån en sak är oenomoorinande och ruhhar dinnt ratada in.