Aftonbladet – 27 februari 1866, sida 2

i kens fäbodeeller fjellskog i socknens nordvestra ända. Ringningen hade verkställts af en, å ett på nämnda skog befintligt fäbodeställe, Länngersbodarne benämndt, boende person vid namn Anders Jonsson, hvilken under många år sysselsatt sig med djurfångst, derunder han inlagt mycken förtjenst med fångandet af mindre rofdjur, såsom lo, räf och mård. I öfrigt har han med två sina lifliga och goda hundar, under sommartiden, då han jemte hustru träget vallat (getat) å skogarne i nämnde fjelltrakter nn bete intagne fäkreatur fredat dessa från rofur. Mia underrättelsen derom att björn, som ofvan sagdt är, blifvit ringad, inställde sig jägmästaren Wallroth i början at sistl. Januari månad på stället, för att med sin erfarenhet i björnjagt bidraga till björnens fällande. Då vid denna tid nästan ingen snö fanns på bygden?, men temligen snö för spårning å omnämnda skogar, företogs, särdeles derföre att vid och efter den tid björnen ringats, snön dels var så ringa och dels bortsmälte, hvarigenom icke med säkerhet kunde påräknas att björnen fanns qvar inom ringen, genast genomsökning af densamma. Sökningen verkställdes, utom af jägmästaren och skogsuppsyningsmannen Christerson, äfven af Anders onsson, hemmansegaren Sjödin i Aspnäs, gästgifvaren Ramström i Nässland, äfvensom från Hernösand ankomne handelsbokhållarne Isaksson och Norberg. Dessutom bidrogo öfrige hemmansegare i Aspnäs by m. fl. på ett berömvärdt sätt till utförande af såväl detta första jagtförsök, som ock vid den sednast skedda jagten. Björnens läge och spår, till tecken att han upp: sprungit, anträffades efter en half timmas sökande; och visade sig af läget och spåren att björnen legat på ?brott och icke iide, således mycket löst — så hade han t. ex. haft hufvudet liggande på en Jåga? eller vindfälla — och att han var ovanligt stor. Nu var björnen funnen och hufvudändamålet med detta första försök var vunnet. Att på den ringa snön, som fanns, jaga en så stark och uthållig björn hade säkert misslyckats, hva dan beslöts att icke oroa honom vidare, hvadan Jägarne medelst en längre hvärf i sydlig riktning så godt som tvang björnen att återgå till sin första trakt, som också skedde, hvarest han andra dagen blef ånyo säkert inringad. — Jagten uppsköts nu till mera snö fallit, och Anders Jonsson anmodades ytterligare att efterse hvärfningen. Tisdagen den 6 dennes företogs ånyo jagten under jägmästarens anförande. Landshöfdingen Weidenhjelm äfvensom åtskilliga andra Hernösandsboer och jägare deltogo i densamma, dervid äfven tillstädeskommo de förut omnämnda personerna. Landshöfdingen, jemte öfriga främmande jägare, intogo en stillastående ställning utefter sydvestra sidan af ngen — vid och långt utsträckt på sidorna om den plats der björnen ingått i hvärfven, och jägmästaren jemte öfriga deltagare i jagten begåfvo sig på skidor till ringens motsatta sida, derifrån genomsökningen (drefvet) började. I anseende till den lösa snön samt dess myckenhet å träd och buskar, var sökningen särdeles mödosam, och som ringen var temligen stor, lyckades jagtsällskapet icke att igenfinna björnen å första dagen, ehuru det visade sig andra dagen af spår att han, äfven nu liggande llöst och på ?brott, varit uppe och luffat några famnar, men gått tillbaka och lagt sig på samma lats. — Andra dagens jagt börjades ungefär under enahanda omständigheter och etter ett par timmars skidlöpning anträffades björnens färska spår, hvarefter samtliga inom hvärfven Deda Jägare satte af i vildaste fart öfver I snöhölj vågor af snö a PEren stockar och stenar, samt igenom Å rån träden. — Björnen, som hade fått temligen långt försprång, tog en sydlig kurs, I hvarigenom han undgick de mera vestligt stålende skyttarne. Större delen af de skidlöpande skyttarne togo äfven en vestlig riktning för att genskjuta den sannolikast åt detta håll bugtande björnen. Men björnen vände mot öster, hvarigenom de jägare, som löpte (rände) efter honom, loch de, som skulle genskjuta honom, blefvo skilda omkring en half mil. Björnen, som nu I vändt mot öster, återgick, alldeles utanför I Wegomsbyn, till den trakt, der han första gången uppgick; och då nu de vestligt ut rännande jägarne hunno till detta sista spår, samt det redan var långt lidet på dagen, beslöts att endast slå en ring omkring trakten och låta björnen, som nu var uttröttad och ovilkorligen måste lägga sig, ligga till morgondagen. Detta, eller att låta björnen förblifva ostörd till morgondagen, var så mycket nödvändigare, som det var på aftonen och den trakt han gått in uti var sådan att han dagen derpå lätt tagits. Men innan ankomsten till sista spåret af de öfriga jägarne, hade två af sällskapet, nemligen hemmansegaren Sjödin i Wegom (Aspnäs) och lappynglingen Clemens Paulsson, öfver byn, på en ginväg begifvit sig af till björnens ytterligare förföljande, i stället för att, såsom sig bort, inringa honom. Detta hade till följd, attbjörnen, som nu lagt sig, mycket lätt upphanns, hvarvid han rusade på Jappynglingen och kastade honom öfverända och genom förfärliga bett i hufvudet krossade en del af hufvudskålen, näsan och ena ögat, samt frånslet hufvudsvål, pannskinn och kindben, så att dessa köttoch skinndelar hängde ned på bröstet och dessutom fanns på platsen hufvudsvålsbitar qvarliggande. Oaktadt denna rysliga medfart och blodförlusten, hade lappen nog styrka att ensam begifva sig hem; dock är det troligt att han under massakern förlorat sansen, men återfått denna. Björnen rusade derefter mot Sjödin, kastade äfven honom öfverända och bet honom ganska illa i armen, händer och vid ena ögat, men denne räddade sig någorlunda genom att lägga skidstaf och bössa samt armarne I öfver hufvudet och ligga orörlig. Både lappen dade kulg Pen .Joch Sjödin hade la ade kulgevär, men förstnämnde hade, såsom mindre skjutvan, icke hunnit försöka skjuta och den SEONaIeG skott klickade till följd af snöväta. Efter de sårades hemkomst lemnades dem all möjlig skötsel och den svårt sårade lappen inforslades genast till lasarettet, der han, så förfärligt sårad som han var, genom en utmärkt behandling, öfver all förväntan någorlunda repat sig. Bjödins sår, ehuru djupa, torde dock icke hafva några meni lg följder. u var tanken, att björnen efter denna morI diska mandat skulle lagt sig i ro, afvaktande hvad som komma skulle. Jagtsällskapet, betydIhgt förminskadt, begaf sig nu tredje dagen på björnens spår, för att uppsöka honom, och visade sig, att han efter mordförsöken icke hvilat utan luffat omkring i alla skidspår, förmodligen sökande efter flera af sina förföljare. Björnens nattläge upphans slutligen, men det visade sig att han tidigt på morgonen lemnat detsamma och begifvit sig bort. Spåren efterföljdes nu och inringades björnen denna dagen inom en större hvärf. Fjerde dagen förföljdes björnen ånyo och inringades nu inom en liten och högst lämplig hvärf, hvarefter beslöts att Anders Jons