Aftonbladet – 27 februari 1866, sida 2

tårar af ånger och kände sig högst olycklig (som ungdomen s ofta gör), då en sakta knackning på dörren hördes. Molly öppnade strax oca der stod miss Browning, utstyrd : en förunderlig mnattmössa af ofantliga proportioner, och med en liten kattunströja öfver sin korta, snäfv-, hvita underkjortel. Jag var rädd att du redan hade somnat, barn?, sade hon och kom in, samt stängde dörren efter sig. Men jag ville gerna säga att vi ha på något sätt kommit ur vär vanliga hvardagstrefnad och att det kanske var mitt fel. Men det var rätt så godt att Phebe ej förstod det, ty hon tror att jag är fullkomlig, och när det är bara vi båda här, så komma vi bättre öfverens när den ena tror att den andra ej kan göra något orätt. Men jag tror nästan att jag förifrade mig litet Vi skola ej tala mera derom, Molly, men skola dock somna i a ton som goda vänner — och vänner skola vi alltid vara, säg, barn, skola vi ej det? Seså, gif mig nu en kyss och gråt inte så att dina ögon svullna tills i morgon — och — släck ljuset riktigt.? Jag hade orätt — det var mitt fel?, sade Molly och kysste henne. Bah! Motsäg mig icke! Jag säger att det var mitt fel och vill ej höra ett ord deremot.? Följande dagen gick Molly med miss Browning för att se de förändringar och förbätringar som gjordes i hennes hem, Men för hennes ögon var det snarare försämrinsar än något annat. De urblekta grå vägzarne i måtsalen hade så väl öfverensstämt ned de röda merino-gardinerna, som) när de voro väl dammade, sågo litet slitna ut, men icke alls smutsiga; nu hade väggarne ätt en mycket grann, laxfärgad anstryk ning och de ny. gardinerna voro af den då