Aftonbladet – 26 februari 1866, sida 3

Brr andr rt nr rat rt fäst trdng ra erat Ran dömet. Borgareståndets diskussion om statsanslag till efficiel tidning. (Forts. från fredagsbl.) Hr Carlen. Talaren trodde väl ej att man, såsom hr Ridderstad antydt, hade ringaste skäl misstänka, det regeringen med förevarande proposition afsett att lägga band på en öppen och fri diskussion eller att tillvälla sig ett obehörigt inflytande på opinionen, genom att förqväfva andra tidningar; men deruti instämde talaren med hr Ridderstad, att han önskat det propositionen i dess nuvarande skick ej framkommit. Talaren ansåg visserligen alla de tre syften, regeringen ville uppnå, berättigade, men det föreslagna sättet var ej det bästa Hvad först angick de allmänna kungörelsernas spridning till en större allmänhet, så vanns den vida säkrare genom att i ett särskildt kungörelseblad upptaga sådana annonser, som i egentlig mening voro legala, d. v. s. företrädesvis meddelanden från domstolarne, ej de administrerande myndigheternas notiser om upphandlingsauktioner, om patenter och dylikt. Ett blad, tillinnehållet så determineradt, skulle kunna publiceras såsom länskungörelserna och gratis utdelas till både kommunalmyndighet och andra. Detskulle, såsom äfven lagberedningen förutsatt, bekosta sig sjelft genom endast annonsafgiften. Sammanblandade i en stor tidning skulle dessa kungörelser hädanefter, som hittills, lätteligen förbises, och deri låg för närvarande olyckan. Genom den kongl. propositionen afhjelptes den i ingen man. Hvad: angick redogörelsen för tillåragelserna i den officiella verlden, så uppfyllde redan Posttidningen det behof, som var oundgängligt. Väl kunde det hafva sin fördel med sig att, såsom hr Henschen föreslagit, utvidga denna bransch så att jemväl de underordnade myndigheternas utlåtanden ivigtigare fall meddelades, men dertill gaf den kongl. propositionen ej anledning. Att regeringen egde till sin disposition en organ för dess officiösa meddelanden ansåg talaren 1 många hänseenden af stort gagn. Regeringen borde ej i detta fall bero af andra tidningars gunst och nåd. Om de ocksä ej vägrade att intaga de officiösa artiklarne, kunde de paralysera dem genom att uppskjuta deras införande och beledsaga dem med förvillande anmärkningar. Och sådana artiklar till exempel, som justitieministerns i representationsfrågan och finansministerns i traktatoch tullfrågan, vore för landet af så utomordentligt värde, att man väl må med nöje offra ganska mycket, för att vara säker, att dylika fortfarande må framträda i den stund de bäst behöfvas och utan att afbrytas med noter, som störa sammanhanget i läsarens tankegång. Men den nuvarande Posttidningen fyller ju redan behofvet i detta hänseende. Ehuru tidningen eges af svenska akademien, kan dess redaktion ej vara berättigad att vägra artiklarnes intagande eller att mot dem polemisera. Finge tidningen taga det pris, ett så stort blad vore värdt, och lemnades dertill till exempel en 10,000 rår eller mera i förlagsanslag, såsom ersättning för regeringens rätt att härutinnan disponera dess spalter, så skulle tidningen nog bära sig. Det är sannt, att tidningen ej är så mycket spridd. Men — och här ligger hufvudfrågan — månne det är skäl att staten bekostar spridningen? Af den nuvarande regeringen har man ingenting att frukta, men framtiden ligger ej inåon menniskas hand. En frihetsfiendtlig styrelse an begagna medlet, såsom det begagnas i Frankrike, till åstadkommande af en officiel opinion, den sämsta af alla, emedan den ej är grundad på sjelfständig pröfning. Det kan leda till undertryckande af den privata pressen eller ock till dess indrifvande i oppositionens leder. Nu observeras alltid af denna press de officiösa artiklarne, men kanske så ej vidare skedde, och då blefve publiciteten ringare, ty sannolikt stannade Posttidningenhos kommunalstämmans ordförande, utan att komma massan af folket tillhanda. Man må med skäl beklaga den fria pressens missbruk någon gång af yttranderätten; men mycket ovärderligt godt har den gjort, och. man är ej berättigad att så misstro den, att den icke äfven hädanefter skulle redogöra för hvad regeringen officiöst vill hafva meddeladt allmänheten. Fastän talaren erkände regeringens goda afsigt och i den kongl. propositionen såg ett nytt bevis på dess konstitutionella sträfvan att samarbeta med den allmänna opinionen, kunde han dock ej tillstyrka proposition utan modifikationer i den riktning, som blifvit antydd dels aftalaren och dels af herr Ridderstad. Hr Hierta: Då jag vet, att denna nådiga proposition kommer till statsutskottet, deraf jag har äran att vara ledamot, var det min afsigt att ej nu på förhand yttra mig i denna sak, om icke två anföranden här förekommit, af hvilka det ena påkallar en anmärkning och det andra ett tillägg. Hr Henschen har i sitt anförande såsom skäl för bifall till propositionen uppkastat, om jag så får säga, en kontrovers, huruvida den opposition, som bröt det gamla till år 1844 rådande politiska system, hvilket försvarade allenastyrandet och stretade emot nästan alla reformerande id6er, i sjelfva verket varit nyttigt celler icke. Härom vore mycket att säga och man skulle deraf kunna hemta anledning att göra en intressant öfverblick öfver de politiska tilldragelserna i vårt land under de sednare decennierna men, huru frestande det än vore att nu söka lemna några bidrag till denna intressanta