Aftonbladet – 26 februari 1866, sida 3

MTDR fleRHGIe CA MTI VIA Te UTV AVIH fVIHIdr get hufvudsakligen att erhålla en organ för 1egala offentliga meddelanden, såsom årsstämningar, kallelser och så vidare? I detta fall tror Jag ändamålet att få dessa kungörelser spridda till, kommunerna kunna vinnas med ringa kostnad. Vi se t. ex. i det land, der periodiska pressen hunnit få största utveckling, nemligen England, att en officiel tidning, London Gazette, utkommer som blott innehåller dylika annonser samt officiella meddelanden, och som alla embetsverk och myndigheter äro berättigade och förpligtade att hålla. Denna tidning är så ringa till sitt omfång, att den kostar en obetydlighet. Samma förhållande är ju ock i viss mån med vår svenska Posttidning. Den lucka i afseende på legala annonser och underrättelsers allmännare spridande, regeringen velat fylla, kan lätt hjelpas få det sätt, att dessa offentliga meddelanden kunde såsom särskild bilaga åtfölja Svensk författningssamling och utgå i form af tidning. Någon ökad kostnad härför behöfde ej ifrågakomma, om rättelse gjordes i det sätt, hvarpå utgifvandet af Svensk författningsamling för närvarande sker. Förhållandet dermed lär nu vara, att förlagsrättigheten dertill sedan lång tid tillbaka — blifvit lemnad åt en enskild person och numera torde egas af hans rättsinnehafvare. Desse äro naturligtvis intresserade af att trycka författningarne spatiöst, enär betalningen för tryckningen är beräknad efter arktalet som trycke. Derföre blir priset måhända dyrare än det behöfde vara, eller också kunde till samma pris, som nu erlägges, äfven lemnas de legala kungörelser och oficiella meddelanden, som den kungliga propositionen alser. Vidkommande åter syftet att få regeringens afsioter i hvarjehanda ämnen kända och spridda, synes det mig att föga eller intet redan nu felas i medlet att erhålla hvad regeringen önskar. Man ser ju oupphörligt, huru angelägna tidningarna i allmän het äro att återgifva och meddela underrättelsen om alla de utnämningar och administrativa åtgärder, som regeringen behagar låta meddela genom Posttidningen, äfvensom de legala annonserna, så att den som ser flera tidningar har tillfälle att få läsa om samma saker många gånger, och derigenom får ju äfven allmänheten kännedom om regeringens åsigter. -Icke heller är det troligt att någon tidning vägrar intaga en artikel till bemötande af anmärkningar, om det tillkännagifves att den kommer från regeringen. Ar meningen att få en särskild regeringens organ, som skulle i fråga om regeringeåtgärderha innehålla förklarande artiklar och der särskilda författare skulle anställas för att förfäkta regeringens åsigter, så tror jag att ändamålet på det nu föreslagna sättet föga kan ernås. Om vi kasta en återblick på den förflutna tiden, så erinra vi oss, huru för 20 eller än flera år sedan under då rådande gamla regimen, Posttidningens redaktion fick sig från högre ort tillsända artiklar, som skulle tjena till ledning för opinionen, men huru allmänheten fann dessa artiklar sådana, att de merändels väckte helt andra känslor än bifallets. Detta samt trögheten att samla och i tidningen återgifva hvarjehanda notiser för dagen, eller vanan att ofta nog komma efter de andra tidningarne med nyheter, föranledde att man på den tiden tillade den aktningsvärda officiella organen epitetet Postgumman, som den i dagligt tal länge fick bibehålla. Exemplet från andra länder är icke heller särdeles inbjudande till förmån för den anstalt, som en kongl. proposition möjligtvis afser. I Preussen, till exempel, utgifvas flera sådana tidningar som äro salarierade för att föra regringens talan, hvaribland jag erinrar mig Spenersche Zeitung och Vossische Zeitung, hvilka båda föra titeln privilegierade?, men just derföre, och emedan allmänheten vet att de icke äro sjelfständiga, uträttar deras förord icke hvad det eljest skulle kunna, och hafva äfven de fått sina tillnamn af Onkel Spener och Tant Voss. Det torde ock vara kändt, att deras officiösa verksamhet icke kunnat hindra den allmänna meningen i Preussen att antaga en stämning, hvarpå man länge och äfven helt nyligen sett det bästa beviset i de kraftyttringar som framträdt inom den ena preussiska representkammaren. I vårt land var det ock en tid, då Posttidningen i sitt ursprungliga skick ansågs otillräcklig att försvara dåvarande regerings politik. Den förvandlades till en statstidning, just med sådant syfte, som den kongl. propositionen angifver. En person med hög samhällställning, excellensen Gustaf Lagerbjelke, som var på sin tid kanske den vältaligaste och egde en ovanligt skicklig penna, skref då ofta artiklar i denna tidning. Men de ideer han förfäktade voro så föga populära och lemnade så lätt tillfälle till anmärkningar, att artiklarna fingo namn af peruk-artiklar?, Det var omöjligt att få tidningen i något större anseende genom dessa särskilda bemödanden — hvarföre? — Jo, emedan artiklarne gingo ut på att strida mot de meningar, som hunnit ingå i folkets öfvertygelse. Det hjelpte icke, att språket var korrekt, till och med prydligt och fraserna väl svarfvade. Vidare uppsattes en tidning, som, enligt sitt eget program, skulle hafva till ändamål att göra opposition mot oppositionen? — jag menar Svenska Biet. Den tidningen stod sig några år genom bidrag från statens sida, men måste också slutligen falla, af samma skäl som förut är nämndt. Nu frågar jag er, mina herrar, om något mer är att förvänta genom den af regeringen föreslagna åtgärden? — Jag fruktar att dermed ingenting vinnes. Tiden har ju nu så förändrat sig, att regeringen, i följd deraf att den gjort mera afseende på folkets önskningar i många delar, nu har en organ nästan i hvarje tidning. Åtminstone har jag under den långa tid jag varit i tillfälle att sysselsätta mig med den periodiska pressen och de offentliga ärendena ej sett och hört någon ministår så prisas i tidningarne, som den nuvarande. Den benämnes allmänt den bästa af ministerer. Jag anser derföre det begärda anslaget tör att uppställa ett officiöst försvar åt regeringen för närvarande öfverflödigt, och snarare farligt för densamma. Ty, märken väl, om regeringen af misstag skulle vidtaga en förhastad åtgärd, som med skäl kunde föranleda anmärkningar och klander, så skulle den försvarare på stat, som regeringen af ständerna fått medel att skaffa sig i den tillämnade organen, nödvändigt komma att försvara äfven sådana åtgärder eller åsigter, och derigenom föranleda en polemik, i hvilken regeringsorganen skulle ligga under. En annan betänklighet är, att anslaget möjligen kunde blifva användt för att derigenom skaffa en reträtt åt en eller flera högre embetsmän, kanhända åt någon trött ledamot af statsrådet, som finge öfvertaga Posttidningens redaktion. Annars hörde jag i går också talas om ett rykte — jag vet ej om deri möjligen ingick något skämt — att om anslaget erhölls, skulle en fusion vara tilltänkt mellan Posstidningen och tidningen Wäktaren, på det att den blifvande organen tillika måtte blifva tjenlig att användas ad pios usus. I anledning -häraf vill jag fästa uppmärksamhet på att en dylik fusion hvad sjelfva iderna beträffar, redan tillförene egt rum, då Posttidningen, ?Svenska Biet, ?Svenska Minerva och Tiden? alla hade förenat sig att samverka emot den allmänna meningen, men för regeringen. Dessa fyra tillsammans hade väl då bort kunna uträtta lika mycket, som en regeringstidning ensam skulle kunna blott genom att skänka ett exemplar till hvarje församling, men det ville ändå icke lyckas. För min del tror jag, såsom förut är nämndt, regeringen icke hafva behof af en sådan särskild tidningsorgan, som man nn tyckes tillämna. Under hvilkens inseende skulle den ställas? — Månne under något ratoringesdenartement med en hvråchef csåcgaAm ee AS rr BB, ere HD I MM I Fr rm ed rs od — DM pr FH ADA YA CT br M er MM DD AA me kr PD: nn OR Oo —M LR Sr DD AA 5TQ HH AA GB EO: mr RA DB HANSA DB PP Ht 3 MÅM BB (fa Dp AA 8 T b 8 k b