Aftonbladet – 23 februari 1866, sida 3

mn igenom någon definition bestämdt. sa Månne vi icke kunna finna ett af skälen m I härtill uti lagstiftarens visa förutseende, att s. len förseelse och ett brott mot lagen kan uple penbara sig på många olika sätt, kan antaga Pr I många olika, på den tid, då lagen gafs, icke tlen gång anade former, så att en definition på e, I förseelsen skulle blifva, hvad man kallar för ir I trång — lemna i framtiden fältet öppet för lagens fl gäekande och hånande på tusen sätt? af! Det är öfverlåtet ät domaren, att med n tillhjelp af rättsvetenskapen, för hvarje särskildt fall rubricera förseelsen. t-1 Om, som vi ofvan nämnt, lagstiftaren giftt vit en definition på lotteri, samt i denna utPt I satt att dermed bland annat förstås ett så1I dant företag, uti hvilket den spelande kan rI förlora hela kapitalet, eller en del deraf; I då hade en grund funnits för polisdomstoIt I-ns beslut, ty definitionen hade icke passat lin på det ifrågavarande företaget. Men af i, skäl, som vi här ofvan framhällit, har lagt I stiftaren icke lemnat en sådan definition, hvar, för man omöjligen kan antaga annat än att han ansett det lika fördömligt och straffvärdt, om man inrättar ett lotteri eller annat jöretag, .-J uti hvilket den spelande, under namn af aktier eller dylikt uppoffrar hela det insatta kapitalet eller en del deraf, eller räntan deraf — allt med vilkor att för denna penninguppoffring ega rätt att deltaga i dragandet af vinster ur lotteriurnan. Lagstiftaren har sålunda sökt förhindra hvarje försök att vädja till lyckobjulet, då derned är förenadt någon penninguppoffring å de spelandes sida. Ait en penninguppoflring, och den gavska betydlig, eger rum å de lotteriaktieegares sida, som hoppas draga vinster ur den Taubeska lotteriurnan, lärer väl icke heller af någon förståndig menniska kunna bestridas. På ellvar lärer väl ingen heller vilja komma fram med det enfaldiga inkestet att penningar i det praktiska lifvet äro räntelösa. Rikets ständers bank torde med full auktoritet kunna besvara den, som i detta afseende hyser det minsta tvifvel, och i fråga om säkerheten för de der nedsatte kapitaler är det ju allmänt kändt att svenska medborgare ieke ega juridisk rätt att betvifla denna banks soliditet. Att såväl denna, som öfriga enskilda banker i vårt land ega ett odeladt förtroende, behöfva vi icke mer än påpeka. JAnmärkningen att penvingar icke, enligt regel, medföra ränta, samt att den som ut!emnar kapitaler icke gör en penninguppoffring, då han lemnar dem på tid, utan någon ränta, förfaller således till den mest lumpna och skefva advokatyr. Denna penninguppoffring är tvärtom så stor, att om vi lästa oss vid grefve Taubes spekulation, har hvarje lotteriaktieegare i Stenby, som icke förr än efter de tilländaiupne 4 åren återfår silt räntelösa kapital, nedlagt i företaget, för att kunna köpa sig rättighet att deltaga i ?dragningarne?, en lika stor summa som sjelfva kapitalet, eller 15 riksdaler riksmynt. Hela förordningen mot lotteri skulle, om grefve Taubes spekulation går oantastad af domstolarne, vara endast en tom dimbild, och sakna all kraft, al betydelse. Vi kunna i så fall få åter lotterispelet med alla dess olyckor, dess förbannelser, dess moraliska förslappning, och det skulle utan tvifvel börja att grassera i stor skala. . Grefve Taube har ställt sina såkallade aktier på 15 riksdaler samt utfärdar ?aktiebref? till ett belopp, som flere gånger öfverstiger egendomens verkliga värde. En annan skall kanske snart fara landet omkring och utbjuda med samma rätt sina lotteriaktier? till endast 5 rdr, ja han har måhända sådana som endast kosta 1 rdr, för att så mycket lättare kunna locka penningen ur arbetarens fickor. Den egendom han ställt! på aktiebolag? är möjligen mindre, och ! han tager dessutom skadan igen, genom att i utfärda desto flera Paktiebref?. En mångd utprånglare skola på detta sätt färdas riket omkring för att bjuda ut lotter, under namn af Paktiebref?, ty detta skulle nu bli den moderna och legaliserade benämningen på lotterispelet. Alla lotteriaktiebrefven behöfva endast för alt vara lagliga innehålla en förbindelse att kapitalet skall återbetalas. När skall en sådan återbetalning ske? frågar man. Jo det ligger ilotteriaktietillställarnes eget skön. Grefve Taube har ställt sina Paktier Pså, att de skulle varainbetalda om 14 är, dock utan ränta. En annan finner, med alldeles samma rätt som hr grefven, för godt att i sin ?prospekt? förbinda sig återbetala största delen af aktierna, d. v. 8. de, som ej straxt vid lottericts, början utfalla med vinst, om 15, 25, 50 ja 100 år. Tiden gör ju ingenting till saken, blott förbindelse finnes att någon gång utbetala det ränte-j( lösa aktiekapitalet4. Någon garanti för aktieegarne att de verkligen skola utbekomma det nedlagda kapitalet behöfves ej helger Anvnu mindre är bolagsordaing nödig. Lusten att genom lotteri eller hazardspel göra sin lycka, samt hastigt blifva rik utan allt besvär, möda eller arbete — en passion, som störtat så måvgen familj i olycka och elände, är vanligen störst hos arbetaren. Huru lockande skall det ej kännas för torparen och dagakarlen att ega ett om också aldrig så aflägset hopp attien framtid blifva egendomsegare, med tillhjelp af lotteriurnan! 8 Förr hafva ej obetydliga summor gått till utlandet på lotterispel. Man slipper nu denna 1! onödiga omgång. Hvart man kommer blir 1 man påtrugad aktier och genom den beredda I lättnaden skall spelpassionen ännu meralt utbildas samt tränga ned till och lyckliggöra (!) samhällets nedersta lager, och måns8 gen med svett och möda förvärfvad dagsle enning skall sålunda falla i lotteriaktie-t urnan, ty det blir bland arbetarne, somlr lotteriaktieutprånglarne komma att göra del!8g bästa affärerna, blott de ställa CaktiernaX på h a mv ee SE MO OA mm AA Mm KL mm mm ett lågt belopp, och så kloka äro de nog. Någon kontroll öfver aktietillställarens verksamhet behöfves ej. Han är allenastyrande och sammankallar bolagsstämma när han finner för godt, såvida han ens be-1 värdigar sig med att för skens skull sammanrafsa en 4bolagsordning. Ännu mindre behöfves någon sanktion. Men hvarföre skall man nödvändigt behöfva hålla sig