Aftonbladet – 20 februari 1866, sida 2

wvarefter åter öppet vatten vidtager, som räcker ut genom hela skärgården såväl Fuusundssom Sandhamnsoch Dalarö-lelerna. Imellertid är man skyldig rederiet ör ångfartyget Ran all erkänsla för det ;sparda nit, förenadt med verklig uppoffing, som nämnda direktion hittills ädagaagt genom att underhålla ångfartygsförbinlelse mellan hufvudstaden och Waxholm, vilket isynnerhet sistl. fredag visade sig, när nyssnämnde ångbåt under 6 timmars id var sysselsatt att emellan Kungshamn och Sjötullen genombryta den sammanfrusna drifisen. t Sedan ofvanstående var nedskrifvet, hafva vi erhållit underrättelse, att längs södra landet ifrån Nyckelviken en ränna genom isen finnes ut till öppet vatten, hvarigenom sent å lördagsaftonen en fisksump från Åland passerat och uppkommit på Strömmen och i går inklarerat på tullkammaren. (D. 4.) —A — Allmänna sjukoch begrafningskassan i Stockholm. Bland nyttiga ochgagnande associationer, som finnas i hufvudstaden, är denna förening, hvilken verksamt bidraoer att lätta tungan af en allt mer och mer tryckande fattigvård och ökade utgifter för dess underhållande. Föreningens ändamål är att bereda obemedlade personer af alla klasser en sparad penning, som af dem kan anlitas vid inträffande sjukdomseller cödsfall, och delaktighet i denna förening kan vinnas sf män och qvinnor utan afseende på stånd eller lefnadsvilkor. Det förtroende föreningen förvärfvat, bevisas bäst af dess stora antal delegare, ty efter få års verksamhet räknar den redan öfver 1500. För vinnande af delaktighet deri erfordras att ega god frejd, godt helsotillstånd samt att icke vara öfver 45 år gammal. Vid inträdet betalas en afgift olika för olika ålder. Under 30 år erlägges 2 rdr 50 öre, från och med 30—40 är 5 rdr och från 40—45 år 7: 50 öre. Efter inträdesafgiften fördelas delegarne i 3:ne åldersklasser, på grund af hvilka sedermera den årliga afgift bestämmes, som, hvar och en måste erlägga, för att fortfarande blifva delega:e af kassan. Denna årsafgift betalas qvartalsvis med 3 rdr 30 öre af första åldersklassen, 3 rdr 60 öre af andra åldersklassen, samt 3 rdr 90 öre af tredje åldersklassen. Mot denna -afgitts erläggande eger delegare att, då sjukdom inträffar och sådant blifvit styrkt med vederbörligt läkarebetyg, uppbära 8 rdv i veckan uti sjukhjelp under 6 månader, hvarefter beloppet minskas till 4 rdr i veckan, som utbetalas intill årets slut, då vidare sjukhjelp upphör, samt 75 rdr till begrafniogshjelp vid delegares dödsfall, Detta är hufvudgrunderna för nämnde förenings verksamhet och bestånd. Genom att i helsans dagar bespara förbemälde ringa qvartalsafgift, ser man sig då sjukdom inträffar räddad trån nöd och brist, på samma gång som de hvilka hafva glädjen att njuta oafbruten helsa och oförminskade arbetskrafter sättas i tillfälle att hjelpa sina i detta fall mindre lyckligt lottade medmenniskor. Under det förflutna året har föreningen i hel sjukhjelp å 8 rdr i veckan utbetalt 12,244 rdr 6 öre, i half sjukbjelp å 4 rdr i veckan 1856 rdr eller tillsammans 14,100 rdr 6 öre, samt till begrafningshbjelp efter 27 aflidna delegare å 75 rdr 2025 rdr. 126 nya delegare hafva under nämnde tid-vunnit inträde i föreningen, hvars behållving vid sistlidne Januari -månads ingång utgjorde 4670 rdr 68 öre. Skomakarmästaren A. Rosengren, hvilken hedern tillhör att verksamt ha bidragit-till denna; nyttiga och välgörande associations stiftande och upp: rätthållande, har under året lemnat en gåtva af 100 rdr till grundfonden, hvarjemte. herr Otto Lundholm gifvit 50 rdr till samma välgörande ändamål. Kassans förvaltning och. alla dess angelägenheter ombesörjes af en styrelse bestående af nio personer, och dess räkenskaper gränskas årligen af utsedde revisorer. — — Frågan om en allmän skyddsförening i hufvudstaden. Det gifves få ämnen, så behjertansvärda och förtjenta af deltagande, som försöket och bemödandet att afbjelpa den nöd och brist, med deraf, följande moralisk förnedring, som finves i alla samhällen. I en stor hufvudstad isynnerhet framstär alltid pauperismen i en så förskräckande gestalt, att den mest storartade allmänna och enskilda välgörenhet knappast förmår förtaga intrycket deraf. Det är hufvudsakligen omsorgen om det uppväxande slägtet af den fattiga befolkningen, som utgör föremål för bättre lottade medmenniskors bekymmer, på samma gång denna fråga tager kommunens kraftigaste medverkan i anspråk. Att utöfva allmän och enskild välgörenhet är en skyldighet mot i armod försänkta likar, men vid utöfvande af denna barmhertighet, blir hufs vuadfrågan alltid den. att söka finna bästa ättet att kunna verkligt bispringa den fat tige och behöfvande. Blavd de vägar, på hvilka den enskilda välgörenbeten sökt närma sig målet, utgör bildandet af skyddsföreningar inom de särskilda församlingarne