Aftonbladet – 19 februari 1866, sida 2

för allt gränslöst ilskefull är han,då han ständigt drages vid näsan, den isin otymplighet komiska typen af en muhamedansk skurk, och en fullständigt genomförd kontrast mot sin herrskare Selim, i hvilken, vore han icke renegat, musulmannens alla dygder lika typiskt representerades. Knoappt Leporello öfverglänser denna sinnrikt tänkta och oändligt roande buffo. Tyvärr voro de exequerande artisterna icke så medgörliga som den gode librettouppfostraren, och Constance, som måste utföras af la diva Cavalieri och ingen annan, blef sålunda tvungen att stundom glömma sin karakter för att drilla desto bättre. I ensemble -sakerna, såsom i den oöfverträffliga quartetten i andra aktens slut och i den herrliga duo som är sista aktens prydnad, igenkänner man dock den Constance, som Mozart älskat och velat frammana i toner, och äfven i sin andra aria talar hon hjertats rörande språk. De öfriga äro vackra och väl hållna samt voro för sin tid till en viss grad nya, och skola, då de såsom hos oss utföras af en koloratursångerska af första rangen, alltid vinna beundran; men med Belmontes och Osmins kunna de likväl på intet sätt uthärda en jemförelse. Pedrillo är måhända väl mycket idealiserad i den aria, som skulle utgöra en skizz af hans karakter, men visan i sista akten, som ban endast tänkes citera, har blifvit ett mästerverk, beundradt för den märkvärdiga romantik som andas deri. Blonde, hans älskarinna, är åter en alltigenom fulländad typ af den lilla, men i sin ringhet tjusande, sjelfsvåldiga, glada och obeskrifligt täcka qvinnonatur, som Mozart för clairobscur-effektens skuld så gerna ställer bredvid den högre, sedligt öfverlägsna qvinna, som ingen tecknat ädlare än hon lefver i hans odödliga tondikter. Vi kunna icke ens föreställa oss ett musikaliskt arbete som för vår tid innebure en så väsentligt framåt förande reform som denna opera var för sin. Det underbaraste af allt var likväl måhända den stora qvartetten, hvari fyra karakterer, dels hvar för sig, dels parvis, framträda höjande hvaranandras effekt, och enhvar, ehuru helt och hållet menniska för sig, ökar intrycket af de andra och det hela. Körerna äro blott tvenne, hvilket redan då bevisade skiftrikheten hos dens snille som diktat Idomeneo, men de gifva eller rättare bibehålla åt arbetet den fantastiska lokalfärg, som den i all sin enkelhet förtrollande ouverturen ypperligt inleder. Utförandet af allt detta på vår scen skola vi så snart som möjligt söka granska. Operans uppsättning är med afseende på dekorat:oner och kostymer praktfull och lysande; huset var som redan nämnts utsäldt och inropningarne voro talrika och lifliga, samt bådade ett flitigt förnyande af det sköna arbetets framställning. — Skarpskyttarnes konsert, som i går afton gafs i Storkyrkan, hade ända till trängsel fyllt den storartade lokalen; men den som genom oerhördt arbete lyckats intränga i kyrkan och derstädes skaffa sig plats belöna jes för sin möda ganska rikligt genom det lifligt anslående i hvad programmet bjöd. Dess första nummer var Heffners välkända: Låt dina portar upp?, som ståtligt utfördes af den rika, väl inöfvade kören. Hr Arnoldsson sjöng derefter en aria ur Mendelssohns Elias. Det är en verklig fröjd att hos en operasångare, för hvilken den dramatiska konsten gör till ren nödvändighet att studera sig in i så många olikartade karakterer — rimligt eller orimligt framställda i toner — igenfinna det rena, sannt musikaliska sinne, hvarmed en aria sådan som denna måste återgifvas. Äfven i den efterföljande enkla vallvisan lyckades han förträffligt. Tvenne folkvisor följde härpå och särdeles anslog den hurtiga utmaningen: Tänker du att jag förlorader är?. Wennerbergs Jätte dundrade som en jätteröst bör; men blef måhända något enformig i sista versen, hvaremot den vackra kören: ?Bjöd så i Thule?, af samme mästare, likasom Otto Lindblads friska och klara ?Frihet och fosterland? gjorde ett i hög grad angenämt intryck. Hr Cronhamns väl genomförda arrangement af Boieldieus aria tycktes oss särdeles genom sina lifliga rataplan präktigt lämpa sig till en god marsch. Konsertens glanspunkt var arian ur Heendels Jephta, som beundransvärdt sjöngs af fru Micheöli, och önska vi enhvur som icke ännu mäktat fatta det herrliga, djupt gripande i denne mästares verk att ofta få höra en sådan tolkning deraf. Trappistens bön af Meyerbeer kunde naturligtvis icke täfla med sin föregångare, men gaf hr Behrens tillfälle att ådagalägga sin förträffliga stämmas allt mer sig utvecklande resurser, och hr Söderman bjöd åhörarne på tvenne af hoInom sjelf komponerade körer. ?Suomis sång? har i Pacii berömda och sköna tonI dikt af samma namn en alltför farlig rival, Iden andra kören: Sjung, sjung? gjorde mera lycka; men framiör allt måste likväl hr Söderman skattas för sin verksamhet med lafseende på konserten i dess helhet, inöfI vandet och dirigerandet af den präktiga kör som bildats inom skarpskyttekåren och nu under aftonens lopp afgaf prof på ingalunda vanlig förmåga. Beethovens ?Guds lof? afslöt värdigt aen lyckligt genomförda sångaI retillställningen.