Aftonbladet – 14 februari 1866, sida 3

(Insändt.) Woesterås domkapitel och Leksands församling. För någon tid sedan infunno sig några personer i Leksand hos tjenst-örande v. pastor derstädes O. F. Starnberg med begäran eller yrkande cm pålysning af kyrkostämma för öfverläggning och beslut om ingående till K. M:t med en underdånig anhållan om pastoratets tillsättande så fort som möjligt och utan afbidan på K. M:ts nådiga afgörande af den väckta frågan om pastoratets delning. Vice pastor Starn erg vägrade bifall! till denna framställda begäran på grund af K. M:ts nådiga förordning af den 11 Juli 1862 angående prestlöneregleringen 3 mom. 9, som föreskrifver, att sådana prestgäll, der fråga om delning blifvit väckt, endast genom tillförordnade prestmän skola uppehållas?. Förmodligen ansåg v. pastor Starnberg denna kungliga förordning alldeles tillfyllest för honom att vägra bifall till nyssnämnda begäran, som också utan tvifvel var alldeles tillfyllest, eller erinrade han icke då, att han såsom skäl till denna sin vägran kunnat åberopa ännu ett annat kungligt bud. Domkapitlet i Westerås, som naturligtvis icke kunde vara okunnigt om det nyss åberopade stadgandet i förordningen af den 11 Juli 1862, ansåg utan tvifvel de förhållanden och omständigheter, som särskildt röra Leksands församling, sådana, att ännu ett kungligt bud vore af nöden, på det att just i detta Leksandspastorat kyrkoherdetjensten icke måtte kunna tillsättas, innan dessa speciella omständigheter och förhållanden blifvit reglerade. Till den ändan ingick domkapitlet till K. M:t med en underdånig hemställan, att Leksands pastorat icke måtte tillsättas, innan den väckta frågan om pastoratets delning blifvit afgjord, hvilken hemställan K. M:t fann skäligt i nåder bifalla enligt nådigt bref till domkapitlet af den 2 Dec. 1864. De förut omnämnda Leksandsmännen voro icke belåtna med v. pastor Stambergs ofvannämnda vägran och funno på en utväg, hvilken de trodde ofelbart skulle leda till målet. De framställde nemligen i kyrkorådet, att detta skulle besluta att ingå till pastorsembetet med begäran om utlysande af en sådan kyrkostämma, som här ofvan säges. Vice pastorn vägrade äfven nu bifall till deras hemställan. under åberopande af såväl förordningen af den 11 Juli 1862 som K. M:ts nådiga bref af den 2 December 1864, och för vanligt menniskoförstånd synes han äfven hafva haft goda skäl för sin vägran; och det kan verkligen ifrågasättas, huruvida icke den vice pastor, som härvidlag handlat annorlunda, gjort sig förtjent afatt aldrig mera komma i åtanka till en v. pastorsbefattning. Huru skulle nu de goda männen i Leksand bära sig åt för att få sin vilja fram? De funno på att uppsätta en underdånig skrifvelse till K. M:t, deri de framställde sin begäran, hvilken skrifvelse deinlemnade till konungens befallningshafvande i Falun, med anhållan, att denna ville till K. M:t insända och förorda deras ansökning. Konungens befallningshafvande befanns härtill vara villig, insände inlagan till K. M:t och förordade densamma. Nu tyckte de att saken kommit i rätta hjulspåret. K. M:t har ock funnit skäl att i målet infordra domkapitlets utlåtande. Innan remissen från K. M:t hunnit inkomma till domkapitlet, lågo der redan tvenne klagoskrifter af de värde Leksandsmännen; den ena i anledning af v. pastor Starnbergs första vägran att utlysa den begärda kyrkostämman och den andra i anledning af hans sednare vägran. Samma dag, som domkapitlet afgjorde de tvenne besvärsmålen, afgaf det ock det infordrade utlåtandet öfver remissen, De båda besvärsmålen afslogos enhälligt af domkapitlet på grund af de tvenne här ofvan åberopade k. påbuden, och detta var väl ock alldeles i sin ordning, och tror väl läsaren att domkapitlet, långt ifrån att förorda Leksandsboernas underdåniga begäran, äfven afstyrkte bifall till densamma? Nej, ingalunda, Likväl hängde alltsammans blott på ett hår. Domkapitlet utgjordes för dagen afh. h. biskopen och fem (5) led möter. Saken kom i kapitlet till diskussion, vch vid anställd votering höllo tre tillsammans mot tre. Men som biskopen var ibland de tre, som ansåg skäl tillstyrka Leksandsboernas nämnda underdåniga ansökning, så segrade den meningen öfver den, som omfattades af de tre andra ledamöterna, hvilka ansågo sig böra afstyrka bifall. På hvilken sida bästa skälen finnas, synes nogsamt af här bifogade afskrifter af de olika meningarne. Huru befängd är nu icke denna sak ifrån början till slut? Förutsätt, att K. M:t hade i en allmän författning föreskrifvit en allmän reglering af kronofogdarnes i riket löneförmåner och dervid särskildt anbefallt, att det fögderi, der fråga uppstått om fögderiets delning, skall genom vikarie skötas tilldess delningsfrågan blifvit afgjord. Nu uppstår verkligen en sådan delningsfråga inom ett fögderi, hörande under konungens befallningshafvande i Falun. För attriktigt vara tvärsäker, ingår konungens befallningshafvande till K. M:t med begäran, att det der fögderiet icke måtte med ordi kronofogde tillsättas, förrän delningsfrågan blifvit afgjord. Men fögderiboerna i det der fögderiet anse sådana förhållanden vara förhanden, att der skulle gå rakt på tok, om icke en ordinarie kronofogde med det snaraste blefve tillsatt. Fögderiboerna hafva törgäfves vändt sig till den vikarierande kronofogden med anhållan att han måtte föranstalta ett möte, för att der genomdrifva ett beslut om ordmarie kronofögdes snara återbesättande i det odelade fögderiet. Vikarien vägrar bifall till den gjorda framställningen gång efter annan, åberFöpande såsom skäl för sin vägran de tvenne reSlkwntanma Da miocnKida fradoerihnarna Ilarnen