Aftonbladet – 14 februari 1866, sida 3

än ett år, om det än vore aldrig så nyttigt eller nödvändigt. H. exc. grefve Manderström. Den snillrike Ehrensvärd säger i företalet till sin resa i Itslien: ?Denna resebeskrifning är kort, och vore verkligen för kort, om icke andra resebeskrifningar vore för långa. Jag berridderskapet och adeln godhetsfullt tillämpa dessa ord på hvad jag nu får äran anföra. De försök, som här blifvit gjorda till konungamaktens inskränkning, — ty någonting annat innefattar icke den alldeles nya tolkning af grundlagens föreskrifter, hvarmed man nu framkommit, — innebära, i och för sig sjelfva, och uti den väg, som blifvit vald för deras framställande, bästa beviset på sin vanmakt. Öfverträdelse af grundlagen är för hvarje medborgare ett svårt brott; för konungens ansvariga rådgifvare det svåraste de kunna begå. Men grundlagen utstakar tydligen det enda sätt, hvarpå det får åtalas: då man icke vill använda detta sätt, eller icke förmodar sig genom dess anlitande kunna vinna sitt ändamål, är det icke tillständigt att inom riksstånden utslunga en anklagelse för grundlagsvidriga åtgärder: en anklagelse, för hvilken, på detta sätt uttalad, grundlagen velat bereda konungens rådgifvare skydd. En sådan blir endast ett gratis dictum, som väl kan såra, men aldrig medföra någon påföljd. Jag hade begärt ordet egentligen med anledning af den anmärkning, som blifvit gjord mot den svenska öfversättningen af 7:de artikeln i handelstraktaten. Den värde talaren hade bort vara öfvertygad att, äfven utan notarial-attest, hans kända öfverlägsenhet uti både svenska och franska språkets behandling hade gjort till fyllest, och dessutom är jag sjelf såtillvida bekant med dessa språk, att äfven jag kunnat intyga, att den af honom lemnade öfversättning är fullkomligt och ordagrannt riktig. Men deraf följer icke, att den vid traktaten fogade öfversättning är oriktig. Den förra är mera ordagrann; den sednare återgifver dock, med fästadt afseende på svenska språkbruket, samma mening. Och med afseende på meningen af artikeln, torde det tillåtas mig, som haft äran deltaga i denna underhandling, att tro mig förstå den. — Dessutom är traktaten på franska språket afslutad, och vid uppkommande skiljaktig åsigt om den rätta meningen, är det alltid grundtexten som kommer att tillämpas för tvistens slitande. — Samma förhållande är äfven med öfversättningen af slutmeningen i tariffen B., der orden le tarif general af förbiseende blifvit öfversatta med denna tariff. Detta är, som också en annan talare, hr von Kramer, anmärkt, verkligen en felaktighet, hvarför ansvaret drabbar mig. och som jag måste afbedja ; men den kan icke hafva någon olägenhet till påföljd; särdeles då man jemför den med samma stadgande i den allmänna tull-taxan, der meningen är riktigt och tydligen uttryckt. Samma värde talare har behagat påminna mig att min personlighet icke väger mer än ett fjun på händelsernas våg. Jag ber honom tro, att jag derom var på förhand öfvertygad. Men det är icke min personlighet, mina herrar, som jag lägger i vågskålen; jag tillmäter densamma icke den ringaste vigt: hvad jag lägger i vågskålen, det är konungens af grundlagen hägnade prerogativ; — det är rikets ständers värdighet; — det är rikets sannskyldiga nytta; — det är aktningen för brödrariket; — det är upprätthå!landet af förbindelserna med en främmande makt; — det är sanningen och rättvisan, — och jag hyser den fasta öfvertygelse, att alla dessa stora intressen sammanlagda väl skola uppväga de argumenter, som här emot traktatens godkännande blifvit anförda, huru förträfflig, vältalig, sansad och hofsam framställningen än må hafva varit. Jag yrkar fortfarande ett enkelt godkännande af traktaten, och vill hoppas, att inom detta riksstånd finnes för mycken känsla af det värdiga och det passande, för att antaga utskottets, på bevisligen faktiskt oriktiga principer hvilande, förelag