Aftonbladet – 14 februari 1866, sida 3

SLANUEL HBUYNHRANUV. Plenum afslutades kl. half 2 e. m. Ur disknssionen på riddarhuset om traktatfrågan. Den mängd af vigtigare ämnen, som under den sednaste tiden hopat sig, har hindrat oss utt lemns annat än en kort öfversigt af debatterna inom riksstånden rörande franska trakiaten. Vi skola dock efterhand supplera densamma genom att mera in extenso meddela de väsentligaste och mest framstående af de föredrag eom på de båda motsatta sidorna höllos rörande denna sak, isynnerhet på riddarhuset, der debatten var lif: ligast, vidlyftigast och mest uttömmande ämnet. Vi ha förut meddelat det vidlyftiga föredrag, hvarmed h. exe. grefve Manderström inledde förhandlingarne. För dagen meddela vi här nedan, dels exe. friherre De Geers anförande, dels grefve Manderströms yttrande, då han andra gången uppträdde: H. ex. frih. L. De Geer. Jag har icke begärt ordet derför, att jag tilltror mig kunna lemna något bidrag till en utredning, förevarande ämne redan vunnit; men då en talare här i början af denna diskussion sökt hvälfva hela ansvarigheten för ifrågavarande traktat på en enda af konungens rådgifvare, har jag velat erkänna min skyldighet att dela såväl det moraliska som det juridiska ansvaret för denna traktat, hvars afslutande jag tillstyrkt med full öfvertygelse, att den är för landet gagnelig och att de 1 densamma bestämda tullsatser innefatta ett tillräckligt skydd för våra under ett skydds-tullsystem uppammade näringar. Ehuru till största delen förekommen af den sista talaren, ber jag att jemväl få tillägga några ord angående frågans formella behandling och grundlagsenlighet. Det har blifvit påstådt, dels att K. M:t icke egt rätt att afsluta traktaten med Frankrike utan ständernas samtycke och dels att icke heller ständerna ega rätt att lemna ett sådant samtycke för mer än en statsregleringsperiod. Hvad först angår omfånget af ständernas rätt i sistnämnda afseende, så vill jag ej bestrida riktigheten af den grundsats, grefve Mörner här framställt; men jag tror, att icke behöfva derom för denna fråga ingå i någon pröfning; ty om rikets ständer, såsom här blifvit föreslaget, för sin del godkänna traktaten, så gör detta, efter min förmening, tillfyllest för ändamålet, och ständerna kunna ju derigenom omöjligen anses hafva gått utöfver sin befogenhet — deras rätt må föröfrigt sträcka sig längre eller kortare. Det ankommer nemligen alltid på en kommande riksdag att se till, det någon inskränkning ej sker i dess rätt. Vid sådant förhållande inser jag icke, hvarför rikets ständer skulle undandraga sig att lemna svar på den till dem hänskjutna fråga, om de godkänna traktaten eller icke, såsom fallet blefve, derest rikets ständer skulle vara endast med en anmälan, att de ställt tulltaxan för nästa bevillningsperiod i öfverensstämmelse med franska traktaten. Syftemålet med ett sådant svar skulle förmodligen vara, att rikets ständer icke ville påtaga sig något ansvar för traktatens följder, utan kastade detsamma på regeringen ensam. Men om rikets ständer icke vilja ikläda sig ansvaret för traktatens förkastande, fastän detta står dem öppet, betviflar jag, att i alla fall framtiden skulle frikänna dem från allt ansvar i detta afseende, Men här är icke fråga om, att rikets ständer skola fastställa vissa tullsatser för hela den tid, hvarpå traktaten är sluten utan här är endast i fråga, att rikets ständer skola godkänna K. M:ts åtgärd att hafva slutit en så beskaffad traktat som den framlagda. Hvad åter angår konungens rätt, så vidhåller äfven jag påståendet, att K. M:t egt frundlagsenlig rätt, att utan ständernas hörande afsluta denna traktat; på samma gång jag anser det vara handladt i sannt konstitutionel anda att K. M:t i denna fråga såsom i de flesta andra vigtiga ekonomiska ärenden, icke velat göra det tagna steget oåterkalleligt, utan att deröfver hafva inhemtat ständernas godkännande omdöme. Vår grundlag innehåller, bland andra, två bestämda grundsatser, den ena, att beskattningsrätten tillkommer rikets ständer allena, den andra, att konungen ensam utöfvar den ekonomiska lagstiftningsrätten. Nåväl, mina herrar, hvad utgör kärnpunkten i motståndet mot den franska traktaten? Är det, att beskattningens grunder derigenom förryckas, så att hinder uppstår att, på sätt man finner ändamålsenligast, ordna beskattningssättet? Eller är det icke fastmer, att man befarar, att våra näringar skola komma att sakna ett för dem behöfligt skydd? Men näringarnes beskyddande måtte väl, till sin natur, om något, tillhöra den ekonomiska lagstiftningens område. Men, säger man, så snart den ringaste beskattningsfråga ingår i ett ekonomiskt ämne, måste ständernas beskattningsrätt respekteras. Det skulle kunna sättas i fråga huruvida alltid konungens prerogativ ovilkorligen skulle vika, om det komme i kollision med rikets ständers. Men äfven medgifvit, att ständernas prerogativ företrädesvis skulle till det allra yttersta respekteras, så måste väl å andra sidan äfven medgifvas, att konungen, på grund af sin positiva rätt att stifta ekonomiska lagar och, i detta fall, äfven att sluta afhandlingar med främmande makter, eger åt dessa lagar oca af. handlingar gifva det innehåll, han finner bäst och nyttigast, allenast de icke innehålla något, som är i grundlagen förbjudet. Men nu finnes det ingenstädes i grundlagen konungen förbjudet att nedsätta tullafgifter; och man har icke kunnat komma till det påståendet, att ett ingrepp härigenom skett i ständernas rätt, annorlunda än genom att förklara, det grundlagen med ordet beskatta äfven menar att borttaga skatten och med att förhöja en afgift äfven att förminska den. Detta är likväl att gå utöfver ordalydelsen ; på samma gäng som det strider emot den praxis, som under hela vårt nuvarande statsskick oafbrutet gjort sig gällande, såsom här af andra talare fullständigt blifvit ådagalagt. Har man väl dessutom gjort sig tillräckli ig reda för hvart den nu ifrågasatta tolkningen skulle leda? På någon handelstraktat, en sådan måtte erbjudas hur fördelaktig som helst, skulle vi väl knäppt mera kunna tänka, om hyarken konungen egde afsluta en sådan utan ständernas bifall eller ständerna egde gifva sitt bifall för mera än en statsreglermgsperiod. Samma svårighet skulle möta att ordna vår utrikes korrespondens genom paostkonventioner, emedan postmedlen, enligt grundlagen, liksom tullmedlen anses såsom bevillning, Ja, om man sträcker konseqvenserna af ständernas beskattningsrätt å långt, som en talare här gjort, att konungen så I icke skulle ega att stadga förbud mot införsel af en vara, som ständerna belagt med tull, så skulle icke, i händelse t. ex. boskap och hudar m. m. belades med införseltull. konungen ega att vid en inträffad boskapspest förbjuda inför