Aftonbladet – 10 februari 1866, sida 3

1 J j I sta intressen. I lins verkliga obkheter 1 färdigheter och anlag, det största antalet skall egna sig åtsaker för hvilka de äro mest dugliga, under I det ätt undantagen ensamma handla på un; I dantagssätt. ?Om?, fortfar den skarpsinnige engelsmannen, ?det vore lika rättvist som det nu Jär orättvist, att qvionorna äro en underordnad klass, inskränkta till husliga sysselsätt. ningar och underkastade ett husligt förmynI derskap, skulle de icke desto mindre hafva I behof af det skydd som rösträtten skänker mot missbruken och öfverdrifterna af detta I förmyndereskep. Det värsta man kan säga om qvinnans rösträtt är, att hon skulle voI tera som en simpel maskin efter fingervisI ning af sina manliga slägtingar. Om så måste vara, så kan det ej hindras. Om de I tänka sjelfva, är det så mycket bättre, om icke, så ligger deruti ej något ondt. Det lär en välgerning för menniskorna om man I lossar deras bojor, äfven om de ej hafva lust att röra sig. Det skulle redan vara ett stort framsteg i qvinnans moraliska ställ: ning om hån ej vore vidare af lagen för. klarad oförmögen att hafva en opinion och uttala ett tycke rörande mensklighetens hög Det skulle vara en fördel för henze, individuelt taget, om hon hade något att gifva, som hennes manliga slägtingar ej kunde med våld fråntega henne, få gerna de än ville det. Detskulle ej heller vara en mindre fördel, om mannen nödvänsin hustru, hvarigenom röstafgifvandet ej blefve en enskild, utan en gemensam affär för båda makarne. Man fänker ej tillräckligt på, huru mycket det faktum, att qvin pan eger oberoende af mannen och ett visst inflytande i den yttre verlden, skulle öka hennes värdighet och v.rde i hennes mans ögon .och ingifva honom en aktning, som han aldrig skulle hafva känt för de persoöliga egenskaperna hos en varelse, hvars hela sociala tillvaro han eljest kunnat bestämma. Dessutom skulle hans eget röstsätt bli förbättradt. Mannen skulle ofta vara nödgad att finna i hustruns sätt att begagna sin rösträtt giltiga skäl, åtminstone i fall han har en rältsinnig och opartisk karakter, att tjena under samma baner. Ofta, tack vare qvinnans inflytande, skulle han förblifva sin fattade menivg trogen. Ofta skulle visserligen äfven qvinnans inflytande användas, icke till förmån för det allmänna utan till förmån för det personliga intresset eller familjens verldsliga fåfänga. Men der riktningen för qvinnans bandlingssätt är sådan, har den redan nu en tillräcklig verkningskrets och detta så digtvis måste öfverlägga om frågan med mycket säkrare som under nuvarande lagtion att från rösträtt utesluta qvinnan. När man stiftning och bruk qvinnan är alldeles främmande för politiken, och skall blifva det till dess en princip tillkommer, som lär henne att känna äregirighet. Hon skall då lära att betrakta politiken som en sak, om hvilken det tillåtes henne att hysa sin egen tanke och i hvilken en hvar bör handla efter sin egen öfvertygelse; hon förvärfvar derigenom en känsla af personlig ansvarighet i frågan, och hon tänker ej vidare, som hon nu gör (hvilket dåligt inflytande hon också må utölfva) att, endast hon kan öfvertala mannen, är allt godt, och att hans ansvarighet skyddar henne. Det är endast när man uppmuntrar henne att bilda sig en opinion och att göra sig en klar id om de skäl som böra hos henne besegra frestelserna af personligt och femiljintresse, som hon skall upphöra att verka såsom en upplösande makt på mannens politiska samvete. Man kan ej hindra sin indirekta handling att vara skadlig på bättre sätt än genom att förändra den till direkt.? Med tillämpning på sitt lands förhållanden yttrar den varmbjerlade författaren slutligen: Jag har förutsatt att rösträtten skall ha sin grund uti det personliga värdet: och det är också så, som det bör vara. Men der, hvarest ej detta är förhållandet, båsom i vårt land och i många andra, der den har sin grund i rikedomen, är motsägelsen ännu mer i ögonen fallande. Det ligger något utomordentligt oförnuftigt och orimligt uti att då en qvinna kan prestera alla de samma garantier kom en elektor af mankönet, då hon har en oberoende förmögenhet, är jordegare och öfverhufvud för en familj, betalar skatt och slutligen uppfyller alla de vil: or, som erfordras, man åsidosätter principen och hela systemet för en representarundad på rikedom i det enda syftet härtill lägger, att det land, der så tillgår, styres af en qvinna och att den mest äro: rika suverän, som någonsin innehaft tronen i detta land, var en qvinna, så är dennå tafla af oförnuft och illa dold orättvisa färdig. Låtom oss hoppas, att, liksom man vu nedrif.er den ena efter den andra af qvarlefvorna af den på sina grundvalar dar: rande byggnaden af monopolier och tyranni, äfven denna skall med det snaraste försvinna ; låtom oss hoppas, att den opinion som hysts och hyses af en Bentham, en Samuel Bayley, Hare och så många andra mäktiga snillen och tänkare i vårt århundrade och vårt land (för att hålla oss endast till detta) skall hafva sin verkan på alla sinnen, som ej äro förbärdade af egoism eller inrotade inom nästa generation tillfälligheten af kön lika litet fom den af hudens färg skall betraktas såsom ett tillräckligt motiv för att beröfva en menniska den säkerhet, som kommunen är skyldig att skänka en och hvar jemte en medborgares rättmätiga privilegier.? Detta åt den lärde kyrkoherden i Tierp, hvilken aldrig förefaller mera kärf än när han slår sig på att skämta. Och att skämta öfver qvinnan, detta föremål för vår och hvarje aldrig så litet hyfsad nations vördnad, ja dyrkan, så långt tillbaka som historien och dikten når — man skall vara en turk för att tillåta sig något sådant. De forna gallerna och germanerna betraktade qvinnorna såsom helgon; de tro att deti gvinnan finnes rågonting gudomligt, säger Tacitus. Hos de gamla egyptierna var qvinnan mannens jemnlike, den kristna religionens gudomlige stiftare talade vänligt med samaritanskor och kananeiskor, och från don nndurnrdnada afällning annoetoeln Anvi fördomar; låtom oss slutligen hoppas, attl