Aftonbladet – 10 februari 1866, sida 2

vilka den klarnande ideala sanningen löljer sig, liksom ännu fruktande dagsjuset. Hvilken plats har nu den personlige Messjas i detta ändrade schema? Tydligen har nan blifvit trängd från sin legitima plats och blifvit liksom hemlös. Vi finna ock, att det ingalunda är en tillfällighet, att den personlige Messias försvunnit. Han passar ej mer i samtidens idter, han passar ej ens mer i framtidstrons förändrade ram. Det personliga hufvudet måste träda undan i samma mån de messianska begreppen sträfvade att vidga och förandliga sig. Erinrom oss än en gång hvad Messias i den gamla profetian betydde. Efter den afgörande drabbningen, domen, skulle en ny David herrska öfver folket och grunda en oförgänglig dynasti. Genom messianska idernas utveckling hade, som vi sett, denna föreställning blifvit omöjlig. Det var det mest naturliga och logiska, att han alldeles bortföll. Hade domen en gång förvandlats till hela verldsutveckliogens stora slutkatastrof, så var ej mer plats för en Davidsättlings tron. Ville man fasthålla denna reställning, så måste Messias flyttas framför domen, och vid denna punkt knyter sig en betydelsefull vändning 1 de messianska förhoppningarne, nemligen en fullständig omkastning i kronologien. Fick Messias ej plats efter domen, så syntes dock just genom tidskilnaden mellan slagtningen och domen ett rum öppnas för honom. Han kunde tänkas som konung i en lycklig tid, hvilken antingen fölle mellan slagtningen och domen eller ock före begge. Det var den naturliga konseqvensen, men som ej kunde dras i en tid, då den personliga Messias försvunnit. Dock kunna vi redan nu se de djupare motiver, söm sednare verkade den kronologiska omkastningen. 4:de Esrabok ), år 97 efter Kristus, är den första judiska skrift, hvari Messie-riket framträder före domen, och vid judarnes sista uppror under Hadrianus 132 inträffade för första och sista gången, att en politisk folkledare af judarne helsades som Messias. Josephus nämner icke i sin utförliga historia några judarnes förhoppningar på Messias förrän kort före Jerusalems förstöring. Enligt vanliga åsigten har messias-idealet, ju närmare tidens fullbordan ryckte fram, antagit allt bestämdare, allt mer dogmatiskt fixerade drag. Men just motsatsen egde rum. Hos de äldre profeterna förefanns, under all poesiens frihet, öfverallt en bestämd typ, en fast kronologisk ordning, i fråga om de föga o afängsrika messianska föreställnivgarne. Småningom inträdde en upplösning och slutligen en sprängning, dels genom enskilda elementers utspinning, dels genom nya idters mträngande. essie person, Davids-ättlingen, försvann totalt. Domen fick en ny betydelse. Är det på Jesu tid, som messias-tron förnyas i judiska folkmedvetandet? Denna fråga skall i en sista artikel upptagas.