Aftonbladet – 10 februari 1866, sida 2

Ön rn ört nte — TRA Man skulle tycka, att begge böckerna li hade god anledning att repliera på Messias. f Den förra, författad af en med makkabei-ln ska huset beslägtad sadduc6, en hasmonei-b ska dynastiens rikshistoriegraf, hade haft t en närliggande, nästan tvingande anledning s dertill i den döende Mattathias tal eller ilä skildringen af den till sista striden uttåganf de Judas. Den sednare, en fariseisk ten-f densskrift, med sitt starka framhållande afle f O F n d k 1 uppståndelsen, underverk, englar och profetiska visioner, borde väl ej lemnat utan vittnesbörd en allmän väntan på Messias. Deras tystnad bevisar, att Messias-iden nu ej mer fanns till eller på sin höjd fortlefde i några trängre kretsar. Hur nu förklara slocknandet af en ide, som varit helgad af de gamla, stora profe-(c terna? Colani tror anledningen vara den,dc alt det under de kraftiga makkabeerna skulle k varit otacksamt att önska deras ersättandel med en telning af David och att man efter r dem långt mer väntade Guds än Messie re1 gering. I Orsaken ligger dock djupare. Messianska s riket var ett framtida, men dock jordisktt rike. Visserligen runde vid en DavidsIn ättling förhoppningarne blott så länge fä-lt stas, som Davids ätt ännu utgjorde folkets l ideala medelpunkt, och prestadömet hade ll. nu blifvit enväldigt och beltästades två sek-1 ler i denna ställning. Sedan kungadömetls försvunnit ur verkligheten, förlorade det äfven sin betydelse för det framtida riket. Makten skulle återgå till Gud sjelf, eller till en aristokrati, eller till samtliga folket. En annan kraftig slägt hade ock öfvertagit det åt David för evigt? lofvade arfvet. Epoken var för öfrigt en restaurationstid med dess praktiska ansträngningar. Ej mot framtiden, utan mot forntiden riktades blicken. Men hufvudorsaken ligger dock djupare. Ty öfverskåda vi de messianska ide-: ernas historia allt hit, så finna vi ett små-li nisgom framgående förandligande af dem. l; j Men för utvecklingen åt denna sida bildade föreställningen om en personlig Messias, en kommande Davidättling, reutaf ett hinder. Messiastron kunde ej utbildas i enlighet med 1 de öfriga iderna i denna föresfällningskrets; 4 det låge derför i sjelfva Messias-idens utvecklingsgång, att Messias skulle kastas öf-. verbord. Afbryta vi för ett ögonblick den historiska betraktelsens långsamma väg och förflytta oss på kristendomens ståndpunkt, så finna vi en verldsäskådning, der denna andliga utveckliog fulländats. Mitt rike är icke af denna verlden, heter det der; det är ande och lif. Domen, slagtningen i Josafats dal, har nu blifvit en inre erfarenhet i det religiösa medvetandet; enhvar bär domen inom sig, alltefter som han tror eller icke tror. Fiendernas nederlag, den återvunna friden, jordens rika fruktbarhet m. m., äro nu den omedelbara föreningen mellan fadren och sonen; bäckarne, som under messianska tiden skulle vattna Juda, ha blifvit strömmar af det eviga lifvet. Hvilken klyfta mellan den äldsta och yngsta formeln! Dess utveckling är dess sjelfupphäfning, men blott genom en långsamt mognande framskridning, hvari den nya sanningen småningom trefvar sig fram ur sin puppa. Mess as-idn saknade visserligen ej från början andliga motiver, stundom frambrytande med stor kraft och renbet, såsom ingående i messiasriket; men detta rike kom alltid efter fiendernas nederlag, som var förutsättningen. Guds dom var alltid identisk med slagtningen. Men småningom gjorde sig dock de momenter gällande, som ligga i begreppet af en dom. Guds mellan: komst i striden mellan judar och hedningar innebär tillika en dom mellan de g-da och onda, och de rättfärdiga, det är naturligt, äro judarne och de orättfärdiga äro hedningarne. Med tiden utbildades dock så de moraliska begreppen, att en sedlig skil-. nad mellan goda och ondå inom sjelfva det: utvalda folket ingick. Herraväldets öfvergång från hedningarne till judarne blef alltid grundvalen för hela föreställningskretsen. Men då nu en del af de sednare förkastades, under det en del hedningar hyllade den sanna gudsdyrkan, så måste omsider en viss konflikt uppstå . mellan de moraliska begreppen och de nationala känslorna, Ja de förra måste redan anas vara de högre. De sedliga begreppens utbildning framkallade sålunda en mera universel åsigt. Judaismen utvecklas, ej genom en försvagning, utan fastmer genom ett djupare futtande af Jehova-religionens sedliga kärna. Ett framskridande är omisskännbart hos apokalypserpa i sjelfva riktningen, äfven der en stegrad fanatism i sig kan innebära ett baksteg. Redan den vänliga beröringen med perserna afslipade det exklusiva. Det judiska verldsriket är väl alltjemt verldshistoriens mål, men äfven den profana historien faller nu under den gudomliga ordningens synpunkt. Guds uppenbarelse är en allmän; att judarne bevarat den, men hedningarne affallit från den, bestämmer historiens hela förlopp. Judarnes slutliga seger blir äfven den sanna gudsdyrkans, för hvilken äfven ursprungligen hednin. garne voro bestämda. Slutet är icke hedningarnes underkastelse under Jehovas tjenst, utan, — om ock genom blodiga katastrofer — Jehovatrons utvidgning till mensklighetens tro. Samtidigt framträder tron på de dödas uppståndelse, ännu något omorgnad och, som Daniels bok visar, i aristokratisk anda. Uppenbarligen kunna judarne ej fullt komma till rätta med den främmande föreställnin gen. Men dess betydelse växer. Om än i fantastisk form, ligger deri ett förandligande, som jemväl måste bidra till öfvervinnande af de materiella Messias-iderna. Då ett annat lif öppnas för de döda, uppspirar dermed ett nytt begrepp, som med tiden skall ta ut sin rätt, om ock judarne ej synnerligt öfverskrida tanken på en blott förnyelse af det förra lifvet på jorden. Då nu väl det politiska momentet i den stora katastrofen alltjemt fasthölls, men tillika domen behandlades som en sedlig åtgärd, så måste den gamla identiteten afl, slagtning och dom småningom upplösas, och y det ej blott i begreppet, utan äfven till rum l 4