Aftonbladet – 10 februari 1866, sida 2

Ma , ÖT NRA TR trädde en upplösning och slutligen en sprängning, dels genom enskilda elementers utspinning, dels genom nya idters mträngande. essie person, Davids-ättlingen, försvann totalt. Domen fick en ny betydelse. Är det på Jesu tid, som messias-tron förnyas i judiska folkmedvetandet? Denna fråga skall i en sista artikel upptagas. Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861, under ledning af Otto Torell. Ur deltagarens anteckningar och andra handlingar skildrad af K. Chydenius. Stockholm 1865, hos P. A. Norstedt Söner. Från yngre år, då vi läste uppskakande berättelser om förfärliga skeppsbrott och öfvervintringar på Spetsbergens kuster, har blotta namnet för oss något hemskt och nefitryckande. Vi ha dermed strax för oss en tafla af den dystraste ödslighet: oöfverekådliga snöfält, vilda fjell, här och der en liten fläck med en gra vegetatiop, simmande isberg och som figurer i tafl:n isbjörnar och hvalrossar. Detta låter ej mycket inbjudande, och mången som med de gamla holländska sjöfarandena gjort en tur dit skall skygga tillbaka för att ens i tankarne göra om visiten. Vi ha dock gjort om den, och medföra döpne gång derifrån endast angenäma intryck. en så ha vi också gjort den i det angenärgaste sällskap. Vi ha haft till ledsagare på färden en skara män som, lifvade af nit, vi vore färdiga säga entusiasm för vetenskapen, med det gladaste mod underkasta sig de mödor, försakelser och faror, som älven i våra upp: finningsrika dagar ännu äro oskiljaktiga från resor i dessa latituder. Vi he, kort sagdt, läst det nyss utkomna första häftet af den bok, hvars titel finnes här ofvan angifven. Det är öfverflödigt att iterföra i läsareng minne de närmare omständigheter, Fom föranledde utrustandet af denna expedition, som på sin tid väckte så mycket intresse. Vi erinra blott att den utgjordes af ed junkten O. Torell, företagets ledare, so enom föregående resor till Island och Grönland förberedt sig dertill, prof. Nordenskiöld, adjunkten Blomstrand, amanuensen Duner, magistrarne Chydenius och Malmgren trån Helsingfors, magister F. A. Smitt, hr von Yblen, den bekante polarfararen OC. Petersån samt medicine kandidaten Goes. På expeditionens båda fartyg, en skonert och en slup, fördes befälet af löjtnant B. Lilliehöök och kapten Kuylenstjerna. Fartygen giogo från Tromsö den 7 Maj och avlände till nordvestra udden af Spetsbergen den 22 i samma månad. Man hade visserligen redan förut anställt lodningar och andra observationer, men det var här som den egentligen vetenskapliga delen af resan tog sin början. Två motgångar af detta slag, som man vid resor i dessa oberäkneliga farvatten måste vara beredd på, stötte här genast till. Den ena varatt ett af resans hufvudsyften, försöket att öfver hafsisen med slädar framtränga mot nordpolen, måste uppgifvas i anseende till isens ogynnsamma beskaffenhet, det andra att fartygen blefvo i mer än tre veckor inspärrade af is i den namnkunniga Treurenberg Bay på norra kusten, samma vik hvarifrån Parry 1826 anträdde sim minnesvärda slädexpedition mot polen. Denna förlorade tid sökte man dock återvinna genom fördubblad verksamhet sedan isblockaden uppbört, och det är i sanning förvånande att se huru mycket expeditionen medhunnit under de få veckor den hade att förfoga öfver, innan isen åter skulle drifva dem ifrån dessa nordliga vikar och sund, Men också utvecklade hvarenda en af dess medlemmar en fast otrolig energi. Man ser dem den ena efter den andra bege sig ut på flera dagars äfventyrliga ströftåg till fots, på skidor eller i båt, stundom åtföljda af nägra man af besättningen, men ofta alldeles ensamma. Möten med isbjörnar äro härvid ingentiog ovanligt, och ett rikt parti fällar af dessa polaröknarnes respektabla invånare äro bland de trofber expeditionen hemfört. Så träffade t. ex. prof. Nordenskiöld under en af sina ensliga geologiska exkursioner helt oförmodadt på en dylik best af största slag, som intagit just den plats, der han ville anställa en undersökning. Han hade intet vapen med si men det gick ej an att rygga eller blinka. Vår vetenskapsman går beslutsamt framåt och drifver med en sten undan besten, som rytande lemnar platsen och lommar sin väg. Det är under dylika äfventyr och faror och besvärligheter af mångahanda slag som kusternas bergformationer undersökas, artronomiska observationer och geografiska ort4) Som ett bevis på, med hvilken, ifver man för närvarande genomforskar den apokalyptiska och apokryfiska litteraturen, kan anföras, att 4:de Esrabok 1863 på en gång kommen: terades i ansenliga verk af tre särskilda kritici: Volkmar, Ewald och Hilgenfeld. Colani känner ej Ewalds: Das vierte Ezrabuch, ej heller Hilgenfelds ?Die Propheten Esra und Daniel.