Aftonbladet – 7 februari 1866, sida 2

När man säger att traktaten icke medfört la de fördelar man förväntat, må det tilltas mig att fråga, hvilka äro de sålunda ikna förhoppningarne? Har väl någon bilItvis kunnat förvänta, det vi skulle kunnat stinga oss förmåner, hvilka Belgien, ngland, Italien, Hansestäderna och Tysknd icke kuvnat ernå? Jag har svårt att reställa mig att någon på allvar hyser ett dant anspråk, och ber att få fråga hvilka edel vi deriäll skulle användt? Eller anTr man att vi gjo:t för stora medgifvanen? Dervid må erinras, att vi tvärtom jort mindre medgitvanden, med afseende flera vigtiga artiklar, än nyss omförmälda ater. Jag vill ej upptaga tiden med anrande af specialiteter: de torde för dem, m härvid fästa intresse, redan vara kända. äledes, vi hafva ernått lika mycket som ndra större och mäktigare stater; vi hafva, åtskilliga fall, gjort mindre medgifvanden n dessa; hvad hade man mer kunnat föränta? Anspråket att vi skulle kunnat, efer vårt godtycke och våra hugskott, betämma traktatens innehåll, är alltför lösgt och föga rimligt, att ens behöfva upp: gas till vederläggning. Men, säger man, i hafva genom borttagandet af någon del f den utaf ständerna beslutade bevillning, lottställt dem för vådan att nödgas genom ndra skatter ersätta densålunda uppkomna. rist. Har då någon sådan brist uppstått? ej! — Var icke en sådan af rikets sedast församlade ständer förutsedd? Onekigen. Hvaruti bestå då — jag tillåter mig tt upprepa denna fråga — de svikna förioppningarne? Väl ej deruti, att icke nåson brist uppstått: — Tack vare traktatens illämpning redan under sistlidet år, kan lock, med en oförtydbar officiel siffra vias, att tulluppbörden för 1865 med mer än mn half million öfverstigit den för1864, och letta oaktadt tullnedsättningarne. Jag komner här, mot min vilja, till de förhatliga iffrorna, ehuru jag vet väl att de finnas, som 2j ens af dessa låta sig öfvertygas. Om jag säger: två gånger två är fyra, så svarar man mig: detta kan icke bestridas, men cke är det!a en följd af den franska trakjaten. Mycket sannt; men sanningen af denna aritmetiska uppgift består i jemnbredd med den franska traktaten och har ej af denna biifvit rubbad. På samma sätt om jag säger: iyllappbörden för 1865 har varit en half million högre än den för 1864, så svarar man mig: detta kan icke bestridas, men icke är detta en följd af franska traktaten. Mycket möjligt; men förhål:andet qvarstår dock i jemnbredd med den franska traktaten, och sålunda kommer denna icke att göra någon ny beskattning af nöden. Har således ur denna synpunkt någon skada uppstått? Finnes här någon, som verkligen sjelf tror, eller förväntar sig att kunna bibringa andra den tro, att K. M:ts regering gjort sig till uppgift att störta riket i fattigdom och elände, att iogripa uti representationens rättigheter, ett vanvårda undersåtarnes väl och undergräfva deras förvärfsmedel, samt att hon för ett sådant ändamäls vinnande använder bemödanden, om hvilkas omfång och ansvarsfulla tyngd de, som klandra henne, knappast torde göra sig någon riktig föreställning. Den andra satsen uti bevillningsutskottets försleg till beslut i denna fråga synes mig lida samma brist som den första, den nemligen att hvila på en uppgift, hvars enlighet med verkliga förhållandet torde blitva svår att fulltyga. Ar det i sjelfva verket faktiskt att rikets ständer hade förväntat att traktaten skulle blifva, före sin tillämpning, underställd deras pröfning och godkännande? I detta afeeende torde det vara tillfyllestgörande att åberopa hvad jag nyligen haft äran anföra om rikets ständers vid senaste riksmöte fattade beslut om beräkningen af tullinkomsterna, hvaruti den oförtydbart uttalade framställningen om innan nuvarande riksdag inträdande tullnedsättniogar uesluter all möjlighet om en förväntan från rikets ständers sida om tfrak. tatens underställande före dess tillämpning. Jag torde här kunna sluta dessa allmän na betraktelser. I hvad som rörer väårs näringar, bränvinct och öfriga ämnen, som hit höra, lärer en bättre belysning än jag skulle kunna lemna, icke uteblifvaIonan jag slutar detta alltför långa anförande, kan jag dock icke återhålla en be trektelse, som troligen påtvingat sig flere än mig inom detta hus. Jag har under denna riksdag hört åtskilliga bittra — efter min förmening fullkomligt obefogade — an märkningar mot konungens rådgifvare, mec afseende å deras förmenta syftning til konungameaktens förminskande och under gräfvande. Det kan då ej annat än sl mig med förundran, att just från den sida derifrån jag hör ropet: gifver konunger hvad konungen tillhörer, förspörjas sutse! och försök, som ovilkorligt innebära afeig ten att ingripa uti de rättigheter, hvilka. alltsedan 1809 års grundloags stiftande va rit konungen tillerkända, och som, uti der nu af ständerna antagca riksdagsordning omsorgsfullt blifvit ät honom bevarade. De ena synes mig icke rätt väl stå tillsamman: med det angra. Troligen härleder sig dette af den olika tydning man gifver åt be nämningen konservativ?. I detta ords ädla mening, mina herrar, äro vi alla kon servatliva; ingen enda af oss här fin nes, jag är derom öfvertygad, som icke af all sin själ och af hela sitt hjerta upp riktigt önskar bibehålla hvad som är godt. rätt och nyttigt. Det är endast i b: grep pet om hvad som är godt, rätt och nyttigt. som vi skilja oss. I denna mening ha jag alltid varit och hoppas :tt ellid blifve ongervativ, men icke uti den som vill bi behålla allt gommait, endast derföre at det är gammalt, och icke vill infört