Aftonbladet – 7 februari 1866, sida 2

länge hafva andats Londons luft, som hon emellanåt erkände sig vara trött. Hon lem. nade. då lady Harriet hos någon af de äldre systrarne och begaf sig till det jemförelse: vis lugna Towers, der hon sysselsatte gig med välgörenhet, som i London illa försummades. Just denna sommar hade hon tröttnat tidigare än eljest, och hon längtade mycket efter det landtliga lugnet. Hon trodde dessutom att hennes helsa var mera än vanligt angripen, men derom sade hon ej ett ord till sin men eller sina döttrar. Hon ville ej taga lady Harriet från hufvudstadens nöjen, hvaraf denna njöt i fullt mått, blott för några af sina älderdomskrämpors skull, hvilka dessutom kanske ej voro af någon betydenhet; men hon ville ej heller gerna vara utan SÄNSKON i de tre veckor eller en månad, som skulle förflyta innan hennes familj kom till Towers, isynnerhet som den årliga skolfesten närmade sig, och som både skolan och damerna, som inspekterade den, till stor del förlorat nyhetens behag. . Torsdagen den 19 skulle det bli, sade lady Cumnor till sin dotter. Harriet, hvad skulle du säga om att komma dit ut den 18 och hjelpa mig med den långa dagen och alla skolmamsellerna? Du kunde stanna hos mig till måndagen och hvila dig ett par dagar från alla nöjen; det skulle göra dig godt och stärka dis för återstoden af säsongen. Din far skall följa dig fram och tillbaka; han reser naturligtvis ned. Oh, mamma!4 sade lady Harriet, den yngsta, den vackraste, den mest bortskämda af husets döttrar, jag kan omöjligt komma; det bliv ett båtparti till Maidenhead den 20, och det vill jag så ogerova gå miste om, och så är det mrs Duncans bal och Grisis konsert — söta mamma, bed mig ickel