Aftonbladet – 7 februari 1866, sida 2

Men då han kom hade han alltid goda skäl för sitt uteblifvande, och som hon fullt förstod uppskatta värdet både af hans ord och hans tystnad, voro de sällsynta besöken så mycket mera värderade. På sednare tider hade hon oupphörligt frågat: CNär får jag komma hem, pappa? Hon tritdes lika väl på Hamley som förut; hon var förtjust i mrs Hamley och squirens favorit nu, som förr, och om Roger icke på något sätt roade hebne, så var han ej heller det ringåste till obehag för henne. Men hon längtade ändå hem. Hon visste ej ens sjelf hvarför, men hon ville just nu vara hemma. Mr Gibson talade förnuft med henne tills hon blef alldeles uttröttad af att oupphörligt öfvertygas om det riktiga och nödvändiga uti att stanna qvar på Hamley. Och så qväfde hon den suck, som ville stiga ur hennes bröst, ty hon visste att hennes far skulle blifva missnöjd med henne derför. Under: denna hennes låvga frånvaro fördes mr Gibson småningom till sitt andra äktenskaps lycka. Han var icke alldeles omedveten derom, men han var mera passiv än aktiv i hela denna sak, ehuru han med lätthet kunnat draga sig derur om han velat, och om han ej varit öfvertygad -tt han genom att gifta om sig tog ett ganska klokt steg och att han på det sättet bäst skulle kunna afhugga den gordiska knut, händelserna hopknutit. Se här huru det gick till: Då lady Cumnors äldsta döttrar blifvit gifta, f.nn hon sin sysselsättning som den yngstas förklädde betydligtflättad genom de äldres medverkan, och säledes fick hon slutligen tid att blifva sjuklig. Hon var emellertid alltför verksam för att ofta tillåta sig detta; och det var blott efter en lång rad middagar, sena aftonsällskaper och efter att