Aftonbladet – 7 februari 1866, sida 2

bevittna, det K. M:ts ministers och för detta tillfälle. särskildt befullmäktigade ombuds lugna, men då så fordrades bestämda uppträdande derfill i hufvudsaklig mån bidrait. Vid de föreskrifter, som för honom utfärdades, föll det mig aldrig in, att K. M:ts grundlagsenliga och hittills aldrig bestridda rätt, att efter mogen pröfniog och med fästadt afseende å rikets sannskyldiga nytta nedsätta tullsatserna, icke äfven vid detta tillfälle skulle kunna tillämpas; och ehuru för bvar och en var väl bekant, af sakens na:ut föreskrifvet och af rikets ständer i deras vid sednaste riksdag företegna beräkning af statsverkets inkomster med tydliga ord förutsatt, attsådana nedsättningar måste af traktaten bli en följd, har jag icke förr än traktaten blifvit allmängjord sett detta förhållande ens satt i fråga. Att yttra en önskan om ett sådant fördrags afslutande och tillika bestrida K. M:t rättigheten att nedsätta tullsatserna, det vore alldeles detsamma som att anbefalia en utgift, men tillika vägra alla till dess bestridande oundvikligen erforderliga medel. Ett sådant förfarande kan ej ens af illviljan, långt mindre af rikets ständer förmodas. Hvad vill man då? Ar det beloppet af nedsättningarne man kländtar? Nåväl! deita är en annan sak, detta är en nyttighets-pröfning. Men då är det icke längre grundsatsen man bestrider, ty har konungen rätt att göra en mindre nedsättning, så har han äfven rätt att besluta en betydligare. Denna fråga lärer dessutom, om jag är riktigt undertion afgjord, och jag torde derför ej vidare behöfva dervid uppehålla mig. Hvad nytfram dertill få återkomma för att ej, genom underhandlingarnes förlopp. Då dessa nalkades sitt afgörande, uppstodo tvenne frågor af betydlig vigt, men som icke förut varit närmare behandlade; den ena om den tid, under hvilken traktaten fortfarande skulle ega bestånd, den andra om den tidunvkt, från hvilken den skulle träda i tilämpning. Mot det sätt hvarpå dessa begge bestämmelser blifvit ingångna hatva anmärkningar blifvit gjorda; mig tillkommer att försöka vederlägga dem. Med afseen !e å tiden för traktatens varaktighet uppstodo hos norska regeringen allvarliga betänkligheter, huruvida riket kunde bindas för en längre period än som omfattade ettStorthings beslutanderätt. Då jag icke anser tillständigt att vidlyftigare här behandla ämnen, som angå konungariket Norge, till hvilket jag står i andra förhållanden än någon annan svensk embetsman, må det anses tillfyllestgörande att här omförmäle, det ocktadt dessa, äfven af en del Storthingsmedlemmar delade betänkligheter, traktaten likväl i Norge blifvit obetingadt godkänd för hela den följd af år som den omfattar. Mig har, med afseende å den rörande detta ärende med kongl. norska referingen förda brefvexliog, blifvit lägdt till ast, att jag skulle befunnit mig i motsägelse med mig sjelf, då jag förklarat att för den händelse Norge icke kunde ingå på de vilkor, som af Frankrike blifvit framställda, det skulle kunna inträffa att Sverge kunde blifva försatt iden motbjudande nödvändighet att sluta traktaten med Frankrike ensamt för hvad sig beträffade, hvaremot jag sednare, efter traktatens afslutande, yttrat att om traktaten af ettdera af de förenade rikena förkastades, den äfven med detsamma vore att anse såsom för det andra upphäfd och utan verkan. : Häruti ligger likväl icke den ringaste motsägelse: derutaf att det ena af de förenade rikena skulle kunna — ehuru jag af uppriktigaste hjerta önskar, att sådant aldrig måinträffa — med en främmande makt afsluta ett för det ena af de förenade rikena särskildt gällande handelsfördrag, följer alldeles icke, att, sedan en och samma traktat blifvit för begge de förenade rikena gemensamt afslutad, densamma skulle kunna af det ena förkastas och likväl fortfarande blifva giltig för det andra. Det är naturligt, att det beror af den främmande mäkten att godkänna ett sädant tillämpningssätt; huru den i närvarande fall skulle göra tillhör icke mig att afgöra, och försigtigast torde vara att derom icke yttra någon förmening; men hvad jag vet är, att icke jag skulle känna mig befogad att såsom ett anspråk framställa eller förfäkta en sådan tydning af traktatens bestämmelser. Hvad nu den anmärkta betänkligheten, för hvad den angår Sverge, beträffar, sä har jag äfven här hört ifrågasättas rikets ständers rätt att godkänva en traktat för längre tidän som omfattar deras välperiod. Detta är en alldeles ny och hittills obekant sats i statsläran, som mig veterligen icke i något land vunnit burskap. Och huru skulle en sådan sats i alla sina konseqvenser följdriktigt kunna tillämpas? Hvarför inskränka den till en handelstrakTtat, sluten endast på vissa år, och icke utsträcka den till fredstraktater och andra I fördrag, ämnade att hafva ständig varaktighet? Hvarföre icke äfven till låneafhandlingar, som representationerna godkänna för en tid af 40 år, ja, som jag tror, väl för längre tid? Skulle äfven i detta afseende de nyvalde representanterna icke vara bundne af sina föregångares beslut? Samma I omöjlighet att afsluta ett lån, som af en sådaån grundsats skulle bildas, samma omöjlighet skulle förete sig vid ingåendet af bandelstraktater, Dessa afslutas: vanligen på 10, 15 till 20 år, sundom för längre tid. I hvilket land, med representativ författning, fortfara samma representanter att under så lång tid, utan omval, bekläda sitt kall? lOch likväl se vi alla länder, de Nordlamerikanska Förenta Staterna icke ens unI dantegne, ingå traktater af sådan varaktigrättåd, vara, på sätt som jag förmodade, af rikets ständers högsta behöriga delega-: tighetsfrågan beträffar ber jag att längre l en ny digression, afbryta berättelsen om Ihet. Sednast, och under loppet af detta lännu ei särdeles lånot framskridna år. har