Aftonbladet – 7 februari 1866, sida 2

utan batt och med händerna i fickorna, båda så glada Och muntra som öm ingen Osborne någonsin funnits till. Vw victis! Och genom denna tysta opposition å Mollys sida och genom höflig likgiltighet hos Roger, förebyggdes hvarje slags närmande dem emellan. Hen hade föröfrigt många sysselsättningar, hvarvid ham ej behöfde något sällskap, äfven om Molly kunnat vara ett sådant för honom. Det värsta var att han var vart att tillbringa mörgnarne i biblioteket, der hon alltid brukat få vara ostörd hela förmiddagen, tills mrs Hamley kom ned.Hon höll på att gå in der en dag, strax gedan hon kommit hem, men då hon fick se honom der, ifrigt sysselsatt med de böcker och papper, som betäckte det stora bordet, drog hon sig så hastigt tillbaka att han ej hann se en skymt af henne, utan trodde att det var någon af buspigorna. Han red ut hvarje dag, stundom i sin fars kan stundom allena. Molly skulle gerna följt med honom om det blifvit henne erbjudet. Först hon kom till Hamley hade det också talats om att ekicka hem efter hennes ridklädning och orå pony, men vid närmare eftersinnande menade squiren att detskulle bli alltför tråkigt för henne att följa med honom från den ena åkern till den andra och efter tio minuters ridt sitta still i tjugo minuter och höra på de föreskrifter han gaf åt sitt folk Nu, om hon haft sin pony der, hade hon kunnat rida ut i sällskap med Roger, men nu tycktes ingen tänka på att förnya anbudet. Det var på allt sätt trefligare in nan han kom hem. Hennes far kom ofta till Hamley; emel janåt var han visserligen länge, oförklarlg: länge borta, så att Molly längtade efter honom och undrade hvart hän tagit vägen.