Aftonbladet – 7 februari 1866, sida 2

nder det snart afslutade statsskicket, och fter en vidlyftig beskrifning, huru svenkarne nu som vanligt blifvit lurade i unerhandlingar med främmande makter, till ist framkom med ett amendement af inneåll att ständerna måtte lemna sitt bifall ill traktaten för så lång tid, som nuvarande tänder egagrundlagsenlig rätt att om bevillningsrågor besluta. Denna mening understöddes if doktorerna — Nordlund och Lindgren amt prosten Lundberg, den sednare dock illäggande att han önskade bifall för hela len stipuleråde tiden, om sådant enligt ;rundlagen läte sig göra. Prosten Fant betraktade regeringen i denna råga endast såsom Tepresentationens beImäktigade ombud, hvars åtgärder man dgades godkänna, äfven om ombudet gått längre än hufvudmannen önskat. Då dr Ternström begärde ordet för att vifva skäl för sitt vågspel att ensam af ståndets tolf ledamöter i utskottet, tillstyrka bifall, förspordes en stark håg att medelst promenader och samtal om ej precist öfverrösta, åtminstone visa sin indignation öfver affällingen. Detta hindrade dock icke tal. att tillstyrka bifall, sans phrase. Prosten Westin yrkade rent afslag, emedan traktaten så starkt talade om tattigdom och högfärd, alldeles på famma sätt som då en familj, hvilken kommit på obestånd för att underhålla sina förnäma bekantskaper allt mer och mer skuldsätter sig, tills omsider fullkomlig ruin inträder. Kyrkoherden Englund erkände väl straxt i början att han icke egde någon insigt i förevarande fråga, men fann sig deraf alldeles icke förbunden till tystnad, och till bevis derpå arbetade tel. sig igenom ett par tätekrifoa ark, öfversådda med rykande ruiner och stora grushögar efter sköfladt välstånd och lycka, allt blifvande följder af den rikeförderfliga traktatens antagande, samt utvecklade för öfrigt till fullo sin åsigt, redan känd från bebandlingen af frågan om tullstämpling å utifrån införda varor rörande regeriogens pligt att genom tillräckliga importtullar skydda den inhemska industrien mot det förderfliga lurendrejeriet. Dr Runsten — den oförliknelige talaren — höll under närmare tre qvarts timma ett föredrag, der både kung Nebukadnezar, högstsalig i åminnelse, Carl V; Westfaliska freden och franska revolutionen på ett passande sätt omnämndes. Man fick vidare veta, huruledes judarne lärde sig åkerbruk i Egypten och statskonst i Juden, samt att Sverge till följd af de redan tagna stegen på frihandelsvägen äsamkat sig 257 millioner rdr skuld. Ett afslag å traktaten skulle för öfrigt alldeles icke skada utan tvärtom gagna rikets kredit och anseende inför utlandet, so.n deraf skulle finna, att repfesentationen vore nog sjelfständig, att icke bi falla en i dess tanke skadlig åtgärd. Om ståndet äfven nu gåfve efter och lemnade landet till rof för det försåtliga frihandelssystemet, skulle det ännu bävtre än den 8 December bevisa rättmätigheten af sin afsättningsdom. Dr Tyselius och prosten Palmlund talade för bifall äfvensom kyrkoherden Otterström; hvilka varmt uppmanade ståndet att lemna sitt eamtycke utan de föreslagna klanderklausulerna, hvilka så starkt påminte om salig biskop Brask, samt dr Säve, :som yrkade bifall, med tillägg om önskligheten att ratifikationen blifvit fördröjd tillssaken hunnit underställas ständerna, men deremot förordade borttagande af uttrycket att ej de deraf väntade fördelarne vunnits.