Aftonbladet – 3 februari 1866, sida 3

TE ee 3:e Deruchette. Handlingen är förlagd till kusterna vid Kanalen. Utan att afslöja hemligheten i romanen — något som också skulle vara svärt efter som blott två pereoner i Paris känna till manuskriptet — torde det dock vara tillåtet tala något om den poetiska och mystiska titeln på boken. Les Travailleurs de la mer! Menniskan är egentligen jordens arbetare, ty hon hemtar från denna hvad hon behöfver för att lefva och hon gräfver oupphörligt och djupt i sin ammas sköte för att framtvinga nya rikedomar. Från Guernseys kust, der hafvets våg oupphörligt vräker skumbetäckta öfverlefvor N skeppsbrutne och af spillrade fartyg, her Victor Hugo sett menniskan brottas med detta element, som poeterna kalla det trolösa, men som ändock utgör ejömäns passion. Uppfattande alla de olyckor, de strider, e mödor af alla slag, son hemsöka denna befolkning, hviiken lefver på och invid bafvet, bar Vietor Hugo velat 1 ramen af ett stort litterärt verk skildra dessa sjömäns, fiskares, båtbyggares och deras familjers umbäranden och hjeltemod. Men hänförd af sitt ämne går han ännu längre och skildrar det hemlighetsfulia djupet i hafvets okända verld. — Jag kan ej säga mer, ty jag vet ingenting mer om innehållet. ! Frankrike har förlorat en af sind många illustrationer? — lindanserskan madame Saqui. När Austerlitz sol stod i zenith var mademoiselle Lalanne som allra högst uppburen af franska folket. På seednare tiden var hon bortglömd, dock ej alldeles,. ty änvu funnos qvar nägra gamla gubbar, som med en slängkyss och en blick åt höjden tyckte sig se belle funanbule, der hon vandrade så lätt fram på den mellan NotreDames begge torn spända linan. Men det var icke i går hon företog denna djerfva romened — det var vid de glada festligheterna med anledning af konungens af Rom födelse. M:me Saqui dog i Neuilly vid Paris 80 år gawmal, utfattig visserligen icke, men dragande sig fram på en liten ensior, sont åtföljde hennes utnämning till Acrobate de VEmpereur.. Gumman höll sig länge på styfva linan, som man här nedan får se. År 1850 var hon i Algier och visade sina utomordeniliga exercitier? i Marengo-esplanaden, med balanserstången i hand och den förgyllda hjelmen på hufvudet, alldeles som förr i verlden. Trots de sextiofem åren voro knävecken lika starka, ögat lika säkert: de goda algierarne blefvo alldeles betagna. Strax derefter reste m:me -Saqui till Spanien och här lindansade hon ihop 37—40,000 francs. Hon begaf sig då på väg till. Frankrike, der hon ämnade slå sig till ro och lefva på dessa penningar. Men på resan öfver Pyrenerna anfölls bunaf ett röfvareband, som pluädrade henne på allt hvad hon förtjenat. Vidifyllda sextiofem år mäste nu den arma lindanserskan börja balansera igen på Hippodromen, Borta var hjelmen, borta den korta gazeklädningen, borta också bifallet — hon visade sig i pilgrimedrägt, men parisarne hysa ej intresse lör storheter som gå igen, ginge de också på lina. Den franska dramatiska litteraturen blef, blott ett par dagar efter det Ponsards ?Lion Amoureux? presenterades, riktad med ännu ett skådespel ?Heloise Paranquet?, i fyra akter och gifvet på Gymnase. Det gjorde utomordentlig lycka. Författarens namn fick publiker ej: veta vid första representations slut, något som är sällsynt i de franska teaterannalerna. Tidningarne visade sig också mycket stuckna och förklarade för ?mannen med masquen? att han borde skynda att gifva sig tillkänna, ty sedan vackert och väl deputeradekammarens 8e8sioner börjat kunde hen ej räkna på att man skulle: intressera sig för honom påsin höjd en förmiddag, ja allra högst. En tidning ristar till den store okände en qvatrain hvars slut lyder såhär: Maintenant cest par Vanonyme Quon arrive å se faire un nom, Styckets författare är nu känd, han heter Ernest Darimont, en känd romanförfattare. Emile Augier har uppläst för sina vänner en ny af honom skrifven pjes: Le Baron d Estrigault. Det är okändt ännu hvilken teater får den äran att uppföra den; förmodligen blir det Odeon. Mozarts ?Don Juan? skal samtidigt gifvas på två Pariserteatrar, på Italiens? och på Lyrique?. En musiktidning meddelar affischen från Lyrique och man finner deraf, att Kristina Nilsson skall sjunga Donba Anvnas parti, Troy Dona Juans och Bateille (professeur vid Conservatoiren) Leporellos. Ni känner ju till, par renommå åtminstone, mzelle Theresa?, den beryktade caf6-sångerskan och hennes ryktbara visa: Rien nest sacr pour un sapeur? Den bekanta skådespelerskan mille Dåejazet, som aldrig blir gammal?, gaf helt nyligen gästroller i Brest. En sapeur, som fått i sitt hufvud, att mlle DEjazet var mlle Theresa, gick till teatern och började hvissla af alla krafter när mlle Dejazet inträdde på scenen. Anda hittills har man, säger en Parisertidning, ej funnit någon mening i mill Theresas visa, men nu ser man att det verkhgen är sannt, att för en sapeur finns då rakt ingenting gom är heligt — icke ens ålderdomen! I Berlin bar en längre tid pågått en rättegång, som har sin särskilda märklighet. En af Berlins ?Stadtverordnete?, motsvarande våra stadsfullmäktige, en dr Lövinson, har nemligen ställts. under åtal och fällts till ansenliga böter, hvariemte han under hela den långvariga rättegången suttit häktad, emedan han, i sin egenskap af ordförande i stadsfullmäktiges byggnadsutskott, sökt och verkligen äfven lyckats fonem utförandet af ett mycket stort l yggnadsföretag, som kostat staden Berlin flera hundra tusen thaler. Sjelf var han den egentlige entreprenören, ehuru han ej syntes, och genom en mängd vidlyfiiga kalkyler öfver de för byggnadsarbetet erforderliga kostnaderna hade han förstått narra stadsfullmäktige till anslåendet af den summa han proponerat och genom att nm hm Å jr om MA hm och MV re Re