Aftonbladet – 3 februari 1866, sida 2

narne deremot någon gång måste beklaga såsom uppenbarelser af ett manr, som i sjelfva verket är fiendtligt mot den sanna artistiska fulländningen. Det genialiska bizarreri, som i första akten skall uppenbara sig genom hennes löjliga kostymering, hennes tvärhuggna och snäsiga repliker, hennes indolenta knaprande på en smörgås under hela den stora stormande scenen 0. 8. Vv. ger åt hela Mathildas figur en anstrykning af simpelhet, som författaren för ingen del menat; den som är rik både på poesi och själsadel — såsom författaren antydt om henne — kan icke uppträda så. I andra akten är spelet långt bättre, men äfven här skulle mnatursanningen och den poetiska effekten vinna derpå, att en och annan allt för utprägladt mystisk och menande märkvärdighets-min indroges. Det länder vår publik till stor heder, att den tillfullo uppskattat skönheterna hos detta intagande och älskliga stycke. De tre inropvingar af hela den spelande personalen, som skedde efter första representationen, gällde utan tvifvel i väsentlig mån den frånvarande författaren. Kongl, teatern har genom upptagande af detta stycke i någon mån försonat hvad den mot den estetiska smaken syndat i och genom ?den sköna Helena?. Någonting förunderligt är emellertid att sistnämnda stycke på samma scen gifves omvexlande med någonting sådant som De Nygifta?. Då man nu med så stor framgång upptagit ett af Björnstjerne Björnsons arheten få vår scen, torde man kunna hemställa, uruvida icke kongl. teatern skulle kunna finna med sina och konstens intressen öfverensstämmande att uppsätta det lilla mästerverket ?Mellem Slagene? -— någonting; hvarom, efter hvad vi tro oss veta; redan för flera år sedan varit fråga, ehuru saken då strandade på vis inertice.