Aftonbladet – 3 februari 1866, sida 2

Sjötulls-aigifterna åa säadane varor, som böra vinna en billig minskning deri, till befordrande af en förmonligare Handelsgemenskap med ändra Länder. Riksens Ständer framhärde ete.? TEATER. På kongl. Dramatiska teatern gafs i förgår afton för första gången Björnstjerne Björnsons nya lustspel i två akter: De Nygifta. Den popularitet Björnson förvärfvat i vårt land genom sina skildringar ur norska folklifvet hade fyllt salongen meden intelligent publik. Vi hafva icke heller på länge härstädes bivistat någon dramatisk representation, vid hvilken belåtenheten varit så fullständig och bifallet så intensivt som nu. Detta stycke har gjort den systematiserande estetiska kritiken åtskilligt hufvudbry. Man har icke fått reda på den kategori, under hvilken detsamma kunde vederbörligen inrangeras. Man har omsider hittat på att det närmast kunde jemföras med fransmännens nymodiga proverb?, ehuru äfven denna jemförelse icke heller håller riktigt streck. , Författaren: har sjelf icke gifvit stycket någon artbenämnivg, utan helt enkelt titulerat: det. ?De Nygifte. Af Björnstjerne Björnson?..:Benämningen ?komedi? har den svenske bearbetaren eller kongl. teaterdirektionen tillagt. Vi tro emellertid, att man ieke mycket behöfver bekymra sig om. denna: klassifikation. -och vi ärna icke konkurrera om priset för e-tetisk fyndighet i detta fall. Den verkligt originella poetiska skaparekraften har i-alla tider icke ängsligt frågat efter dessa fördelningar och råmärken, utan stundom sprungit öfver dem, gått sin egen väg och brutit nya banor; den systematiserande estetiken har sedermera hatt sig angeläget att bland sina kategorier bereda en. ny plats för hvad som icke kan bortresonneras, hvad som är en poetisk fait accompli?. I afvaktan på detta framtidsestetikens säkerligen icke uteblifvande arrangement kunna vi under tidea med godt samvete njuta af det sköna, som i-detta stycke erbjudes oss. Det är en liten dramatisk. produkt, full af ren poesi, frisk och .natursann; teckningen af karaktererna vittnar om stort psykologiskt skarpsinne och är gjord med eäker hand men ändock i de allrammsta detaljer gjord med en -finhet och; förkärlek, som måste väcka förundran, då man i allmänhet föreställt sig att Bjönstjerne Björnson väl kunde intränga i det inre af folklifvet och teckna historiska karakterer, men att han icke skulle hafva sinne för själsfenomenernainom ett borgerligt hvardagslif. En uppmärksam åskådare kan dock lätt i ?De Nygifta? igenkänna samma författare, som i ?Mellem Slagene? lemnat den gripande skildringen af förhållandet mellan Halvard och Inga. Om man vill anmärka, att stycket icke är dramatiskt, att det saknar handling 0. 8. vV., så har man visserligen härutinnan på visst sätt rätt, men emot detta påstående talar dock den ganska vigtiga omständigheten, att det egentligen först är efteråt, när man tager de kritiska glasögonen på, som man märker detta; under styckets lopp är man alltför upptagen och verkligt intresserad; för att egentligen tänka derpå. Märkligt i detta nänseende och ett tecken på attstycket icke ir blott och bart ett s. k. läsedrama, är yterligare det faktum, att ? De Nygifta4 vinner nycket genom att se det på scenen, och att nan der ser det med stort nöje och till fullo enterar dess skönheter, äfven efter att förut a läst detsamma, så att det ieke egentlisen har för en nyhetens behag. Vi vilja icke här inlåta oss på en analys f stycket, som skulle vara föga tillfredsstälande för dem som redan sett eller ämna tt se detsamma. Dem åter som icke bli i illfälle dertill, hänvisa vi till att förskaffta ig arbetet i bokhandeln, der det finnes bäde original och öfversättning. Vi tro dock tt man gör bäst i att hålla sig till. Björntjerne Björnsons egen text, som säkert icke kall förete de ringaste svårigheter för nåon bildad läsare. Denne författares speciikt norska stil med sina korthuggna, kärnulla satser och sin egendomliga lokalfärg an aldrig tillfullo i en öfversättning återifvas; och oafsedt onödigheten i allmänhet f öfversättningar från danska och norska, öra hans arbeten till: dem som alltid böra isas i urskrift. : Styckets uppsättning på dramatiska tea-l ern kan öfverhufvudtaget kallas mycket od. De båda nygiftas, Axels och Lauras oller spelas ypperligt af hr Elmlund och u Kinmansson. Den sednare företer i sin ersonlighet och sitt spel all: det sympati-! äckande, som denna roll i eå hög grad ! räfver. Lösningen i slutscenen får, genom i! e båda hufvudpersonernas ädla och natur! anna spel, någonting af en verkligt gri-l: ande dramatisk effekt. Hr Almlöf d. ä. ! al amtmannens parti med god och konse-! vent hållning; dock tro vi att den komi-! ca, anstrykningen bör vara mera fördold I ch att litet mera lugn förnämhet och till-!4 akadragenhet skulle närma utförandet till ! en typ som författaren velat teckna. Det-! mma gäller i viss mån fru Almlöf, som alltför ycket saknar anstrykningen af den högre !l orska embetsaristokratiska kretsen och som ! jort sig något väl gammal. Hon kan ock! enlighet med styckets innehåll, vara en! ycket fin och förnäm norsk fru om knapast 40 är, som ännu con amore kan med J rdel. deltaga. i. balernas fröjder. Minst ckad föreföll oss fru Hvasser såsom Ma-Ö vilda. Denna utmärkta kostnärinna lider j!i nderstundom af det felet, att utan afseende , i det helas och roilens egentliga natur och tt rdringar vilja i sina partier inlägga någonJ: ng. extra märkvärdigt och obegripligt, som f sgerligen sf den stora hopen, som blifvit 2l n att betrakta det såsom genialitet, jemt h ständiet tages för ett fullgiltigt mynt med d an lv AT Ls