Aftonbladet – 1 februari 1866, sida 3

ket i arbete, men det är så vanligt att man ej sätter något värde på det man har. Vi ha verkligen nog af traktater här i landet och några flera behöfvas ej. (Talaren begagnade nu tillfället att en stund sysselsätta sig med franska traktaten.) Den der reciprociteten, som man sä mycket talade om, blefve säkerligen af samma beskaffenhet som den omskrikna franska reciprociteten, och den är något helt annat än hvad andra mena dermed, ty genom den få fransmännen större rättigheter än vi. Men det vore ju bra, bara det blefve riktigt å la Frargaise! Talaren trodde det vara bäst att förslaget förkastades och yrkade afslag. Hr P. R. Tersmeden erinrade med anledning af de betänkligheter åtskilliga talare förklarat sig hysa emot att ständerna inginge till K. M:t med underdåniga hemställningar, som rörde främmande makter, att just en sådan egt rum i syfte att åvägabringa den traktat med Frankrike, hvilken väl torde få anses af vida större vigt än den fråga, som nu är under diskussion. Talaren ådagalade derpå huru den vackra tendens, hvilken i våra dagar visat sig, att bryta det isoleringssystem, som för icke längesedan söndrade staterna sinsemellan och sökte uppställa en kinesisk mur ej mindre emot utifrån kommande ider än personer och varor, med ännu större skäl borde gälla frannfolk emellan, och allramest i afseende på en grannstat, som i religion, språk, seder och författning har så mycket med Sverge gemensamt. Hvad åter de här så mycket omordade dolda politiska syftena anginge, så: ville talaren deröfver nu ej ingå i svaromål, utan blott hålla:sig till hvad som verkligen förefinnes i utskottets betänkande, öfverlemnande åt andra att läsa mellan raderna. Ett bifall till punkten innebure icke den ringaste våda, tvärtom betydliga fördelar; ett afslag deremot nu, sedan frågan en gång vore väckt, kunde ej betraktas annorlunda än såsom en politisk demonstration af temligen ovänlig art emot ett med oss beslägtadt grannfolk. Yrkade bifall. Grefve Björnstjerna. En tal. hade yttrat mycket om att man ej: borde besvära K. M. med ovigtiga saker. Nyligen har man dock besvärat K. M. med en skrifvelse om sättet för borgens presterande af vissa embetsmän, men då den frågan förevar hörde man alldeles icke att hr af Klint reserverade sig. Man hade också sagt, att till följd af danske handtverkares inflyttande i landet våra egna skulle svälta ihjäl; men dermed vore ej så farligt — utrymmet i vårt land är verkligen så stort, att något sådant ej skulle bli fallet. I Skåne användas danska handtverkare i mängd och de anses der som goda förgångskarlar. Om K. M. med sådan lätthet meddelar tillåtelse till inflyttning, hvad är det väl då för farligt med detta förslag? Reciprociteten, som utgör ett vilkor för åtgärden, skulle i första hand bli till stor nytta för den mängd svenska arbetare, som funnes i Danmark; på Seland ensamt. hade tal. sig bekant. vistades icke mindre än 40,000 svenskar och i Köpenhamn och närmaste nejden 15,000. Att låta en främmande folkstam inflytta i ett land, deraf hade man i Danmark en olycklig erfarenhet, men vi behöfva ej hysa någou fruktan för inflyttningar från Danmark; vi ha samma religion, seder och språk som danskarne, och fastän man inom sig måste erkänna att de begge folken äro bröder, så vill man dock här säga att danskarne skola behandlas såsom japaneser och kineser. Tal. ville ej indraga skandinavismen -i denna fråga, men dock helt öppet erkänna att han vore en upp riktig skandinav, och i hans tanke berodde hela Nordens framtid just på den skandinaviska fråsan. Men den skandinaviska frågan, rätt fattad, innebär dock ej en amalgamation, utan ett förbund folken emellan. Yrkade bifall. Hr af Klint replikerade ett par talare och ansåg att den skandinaviska industriexpositionen instundande sommar ej har att göra med nu förevarande fråga, och ej heller borde den i något hänseende inverka på ståndets beslut. Utskottets beslut, yttrade tal., har påverkats just af skandinavismen, det är ändå ett steg framåt, har man tänkt — men det har man noga aktat sig för att trycka. Hur komme det väl eljest till att man ej utsträckt åtgärden till Finland? Grefve Liljencrants ville underrätta grefve Björnstjerna, att det stora antal svenskar, som vistades i Danmark, ej utgjordes af handtverkare i egentlig mening, utan af drängar och pigor, och sedan man vackert och väl i Danmark dragit a!l nytta af dem, skickar man dem öfver hit, för att fattigvården må taga dem om hand. År detta ett steg på skandinavismens bana, så såge tal. deri ett ytterligare skäl att yrka på afslag. Hr Tornerhjelm, som förklarade sig ej ha hört diskussionen från början, ansåg att här ej vore fråga om någon politisk skandinavism, utan om ett ekonomiutskottets utlåtande rörande utvidgad handelsfrihet, men nu talade man bara om skandinavism och ville med all gewalt se spöken på ljusa dagen. Frågan vore ju klar: man ville befordra omsättningen af menniskor; att detta skulle bereda landet nytta vore påtagligt, och det borde väl ej vara svårt att besluta sig för att tillegna sig detsom är nyttigt. Tal. var öfvertygad, att inga olägenheter skulle uppstå genom förelagets antagande och yrkade bifall. Hr Fahnehjelm instämde med hr Tornerhjelm och trodde ej att någon politik låge i denna fråga, hvilken vore en konseqvens af de friare Asigter, som i näringslagstiftningen gjort sig hos oss gällande. Ett ständernas utskott borde af en representant kunna påräkna att ej få sig tillagdt andra motiver än dem det sjelf angifvit, och tal. tillbakavisade den insinnationen att det egentligen var skandinavismen som inverkat på utskottets beslut. Svensken förstår dansken, de ha begge samma uppfattning af lifvet, samma sedvänjor, samma religion, men svensken förstår ej tysken, ej ryssen. Sympatier och antipatieri den riktning man antydt borde väl ej hindra regeringen från att vidtaga de åtgärder, hon anser nödiga och nyttiga. Afslår st-ndet punkten så uttalar ståndet derigenom nästan ett veto mot ett närmande från regeringens sida mellan de begge ländernas näringslagstiftning, och detta vore ej välbetänkt. Talaren röstade för bifall. Grefve Mörner påminte åter att inga i förväg agda hinder funnes för utländningars inflyttning landet; man behöfde blott göra anmälan hos konungens befallningshafvande och anskaffa prestbelyg om god frejd, så finge man genast inytta. Hr v. Koch anmärkte, att i förväg lagda hinler för inflyttning verkligen funnes; han ville ej sta sig så mycket dervid att den sökande finge . nta innan han erhölle tillstånd, men den sö-. ande skulle också prestera borgen för 3 års sronoutskylder. Detta om Sverge. I Danmark nåste man ha varit bosatt i 5 år ör att få komma åtnjutande af näringsrättigheter på samma vilor som danskar. Grefve Mörner. Vilkor för utöfvande af en ättighet är något annat än hinder. Grefve E. Sparre. Att behöfva ställa borgen ör 3 års kronoutskylder är ett hinder, ej ett ilkor. Diskussionen var nu slutad. Vid landtmarkalkens propositioner på bifall eller afslag hörles starka jaoch nej-rop och votering begärdes, wilken utföll så, att 78 röster gåfvos för afslag ch 43 för bifall å punkten. 3:dje punkten — i hvilken utskottet hemstäler, att ständerna ville hos K. M:t i underdåvighet anhålla, att K. M:t täcktes tillse, hururida icke de i Sverge och Norge i fråga om bewörighet att såsom skeppare eller styrman föra vefäl å fartyg gällande författningar kunna brinras i öfverensstämmelse med hvarandra, och: fran denna ARdun däenuKd att Bttireknt förl