Aftonbladet – 1 februari 1866, sida 3

AG CJ a SR Se Sd FA ngn ett kapitalfattigt land, att dess arbetsskicklighet vore ringa; vore det väl då rätt att visa från sig kapitaltillgångar och arbetsskicklighet? Enljgt näringsförfåttningen ha utländningar visserligen rätt att nedsätta sig här i landet och utöfva yrken, men erhållandet af denna rätt är förenadt med mycket besvär och omgång. talaren ansåg att endast fördelar kunde tillflyta genom den af utskottet föreslagna åtgärden ville han lemna den sitt bifall. Hr af Klint ansåg att man i allmänhet ej borde besvära K. M:t med skrifvelser; dock vore det helt annat om man med sina skrifvelser åsyftade att åstadkomma verkligen af behofvet föreskrifna förändringar eller om man trodde sig dermed kunna vinna ett för fäderneslandet nyttigt mäl. l Äfven vid rent inre frågor borde mani detta hänseende vara försigtig, huru mycket mera då när fråga är om yttre, om vårt förhållande till en utlländsk makt! Är det då nyttigt att vidtaga den nu ifrågavarande åtgärden? Danmark är i förhållande till oss en utländsk makt och hvad som I gäller för dessa makter 1 allmänhet bör således l: också gälla för Danmark. Utskottet har också TIrörande behofvet af underhandlingars inledande med främmande nationer svarat mycket tydligt uti sin motivering, ur hvilken talaren uppläste följande ställe : Att åter, på sätt hr von Koch föreslagit, inleda underhandlingar för att afsluta traktater med alla främmande nationer rörande ömsesidig mnäringsfrihet, torde icke lämpligen af rikets ständer kunna begäras af regeringen, hvilken bör antagas icke allenast vara bäst i tillfälle att bedöma, när i hvarje särskildt fall rätta ögonblieket är inne för öppnande af dylika underhandlingar med en främmande makt, utan äfven icke underlåta att det begagna.? Är denna åtgärd verkligen behöflig? Vår arbetsskicklighet vore ganska stor och tal. betviflade att de denska handtverkarne skulle kunna bli s. k. förgångsmän? för oss — med all aktning för öfngt för de danska handtverkarne — och om vi då ändtligen skulle nödvändigt behöfva förgångsmän?, så vore det väl ej skäl att i sådant fall inskränka oss till Danmark ensamt, utan hålla oss till hr v. Kochs motion, så att vi finge välja sådana förgångsmän? öfver hela verlden. Men utskottet hade haft andra motiver för sitt tillstyrkande och dessa kan man återfinna il: motionerna; dessa motiver vore: att beslägtade nationer böra växa tillsammans till ett kött och blod, att allt vör uppbjudas för att förena de närslägtade folken, Denna sträfvan kunde ej vinna talarens bifall och han yrkade derföre nu, liksom han gjort i utskottet, afslag å utskottets örslag. Hr v. Ehrenheim åberopade sin här ofvan intagna reservation, den han närmare utvecklade, och ansåg att då man talade om vårt lands ringa kapitalstyrka man gjort orätt att ensamt hålla sig till det lilla Danmark och alldeles utesluta : länder med så stor kapitaltillgång, som t. ex. Frankrike, England m. fl. Hr v. Koch upplyste hr Klint derom, att de motiver som han sagt skola återfinnas i motionernal e) funnes i talarens åtminstone. Talarens l: politiska åsigter skulle ej tillåtit honom att väcka någon politisk-skandinavisk motion, om folkens amalgamation o. s. v. Talarens motion vore ensamt föranledd af näringsfrihetslagen, hvars fortsatta utvecklande han gerna såge och i den andan hade han vid flera riksdagar också yttrat sig. Talaren ansåg att för utländningar det ej borde göras så lätt att slå sig ned här och utan K. M:ts tillstånd — detta vore af vigt för ett li tet land — men väl inkomna hit borde de få försörja sig enligt våra näringslagar. Att talaren önskat göra ett undantag för: danskar komme sig deraf, att talaren, som ej vore någon politisk skandinav, dock vore en social skandinav, och åtgärden vore nu så mycket mera lämplig som Danmark gjort oss samma erbjudande mot reciprocitet. Dessa åsigter gjorde sig också gällande på det sednaste nationalekonomiska mö.et i Göteborg, hvilket talaren bivistade. Här vore alldeles icke fråga om att göra politisk skandinavism, utan uteslutande att hålla sig till näringsfrågan. Man har sagt, att man ej borde besvära K. M:t med mindre frågor; det vore mycket svårt att afgöra hvilka frågor böra hänföras till de mindre. Talaren ansåg denna fråga vara vigtig och den föreslagna skrifvelsen till K. M:t kunde medföra mycket nyttiga resultater. Anhöll om bifall Frihl Sprengtporten sade sig ej tillhöra dem som vilja obetänksamt bortskänka landets fördelar, men han kunde ej inse hvad landet skulle förlora genom den föreslagna åtgärden. Tal. ansåg det vara nyttigt att iakttaga en viss konsevens, men det låge tydligen en inkonseqvens deruti, om ständerna, som beviljat medel till den skandinaviska industriexpostionen, skulle visa från sig tillfällen att utvidga vår arbetsskicklighet. En annan inkonseqvens låge också deri, att man ej ville ingå en öfverenskommelse i en sådan fråga söm den om näringslagstiftningen med ett folk, med hvilket man afslutit en konvention om domars och utslags reciproka verkställande i de begge länderna. Fruktade man också för en politisk skandinavism,,så funnes väl intet skäl att draga sig skyggt tillbaka för en social skandinavism. ra ansåg allt skäl vara att lemna sitt bifall till utskottets hemställan. Hr Dalman fann förslaget visserligen vara mycket oskyldigt, men det vore dock ej lämpligt att nu antaga detsamma; förr än Danmark ändrat sin närimgslagstiftning vore ej skäl att vidtaga den ifrågavarande åtgärden. Det vore för öfrigt ej förenadt med några synnerliga svårigheter för danskar att slå sig ned här, köpa egendom o. s. v. Men om adeln antoge förslaget, så skulle man utbasuna detta bifall ej så som ett bifall till en social fråga, utan såsom första steget på den politiska skandinavismens bana. Han yrkade derför afslag. Grefve E. Sparre ansåg ifrågavarande försla; vara fullt tidsenligt,det rörde ett naboland med hvilket vi stode i daglig förbindelse, och det vore en naturlig konseqvens af den fria näringslagstiftningens väg, vi på sednare tiden beträdt. Hvarför skulle vi väl förvägra dansk arbetsskicklighet, danska kapitaler Inträde i vårt land? Det strider ju alldeles mot de principer vi erkännt. Man har frågat hvarför vi ej vilja insläppa äfven andra nationer i vårt land? Jo, det kom sig deraf, att dansken förstår vårt språk och vi hans — derför måste vi skilja honom från andra utländningar. Man borde vara försigtig i detta fall, har man sagt. Tal. kunde ej förstå hvad man menade dermed: tal. hade under sin beröring med danskar funnit, att de vore ett godt folk, ett arbetsamt folk och hvarför skulle man då försmå att tillegna sig dessa dess industriidkares vackra egenskaper? Reciprocitet har ju utskottet sjelf begärt, utan dennas erhållande är ju ej meningen att erbjuda något. Det skulle ?utbasunas? såsom första steget på den politiska skandinavismens bana om adeln bifölle förslaget, har man sagt, i sanning, svenska representationen bör ej bekymra sig om hvad man utbasunade?, då det vore fråga om obestridliga fördelar för Sverge. Tal. ansk att det skulle se mycket besynnerligt ut, att, d man arrangerade en skandinavisk industriexposition, man ej skulle tillåta arbetare från det ena skandinaviska landet att slå sig ned här. Yrkade bifall. Frih. H. Hamilton mstämde med grefve Sparre. Sedan denna fråga gjorts till föremål för motioner och utskottet ansett sig på goda skäl böra tillstyrka den, skulle talaren anse det vara ett svårt steg om ståndet afsloge förslaget. Att de värbeslägtade folken vilja hålla sig tillsammans måtte väl ei vara klandervärdt. att man ville FA MM BA M.M OM -mm mm mHr AR —— —-—— be dr bg b vh fr