Aftonbladet – 31 januari 1866, sida 3

andra scenerna. Att mängfaldiga afkort niogar skett i dialogen vilja vi ej helle klandra. Sjelf har Goethe säkert aldrig tänkt sig, att hans verk skulle oförändrad kunna uppföras, hvilket bäst bevisas deraf att han tillät Schiller att göra en fullstän dig omarbetning af Egmont för scenen, et arbete, som, i parentes sagdt, fullkomlig förolyckats genom Schillers grundliga miss uppfattning af hjeltens karakter. Den ende åtgärd vi funnit mindre lämplig i svenskt bearbetningen är hopslåendet af femte ak tens andra och fjerde scener till en, hvilke sammanförande ej blott öfver höfvan för länger slutet och derigenom mattar intres. get, uten äfven bestämdt strider mot skal dens mening med inläggandet af monolo. gen. Önskligt vore om denna förening kunde upphäfvas, då den tidspillan, som förorsakas af ett changementeller en ny tablå, ej torde bli särdeles stor. tergifvandet af detta mästerverk på kongl. Stora teatern är fullt värdigt detsamma; det är det bästa loford vi kunna gifva. Hr Swartz uppbär Egmonts person med värma och lif, och i flera scener, t. ex. samtalen med Oranien och Alba; der dialogens finhet kräfver en skarpsinnig uppfattning och ett väl skiftadt framförande, är han förträfflig. Mindre anslår han, enligt vår mening, i den erotiska seenen, och dessutom sakna vi hos hönom en viss hurtighet och kraft, som ut2 väsentliga beståndsdelar af Egmonts arakter. Clara-fru Hwasser är en företeelse af högsta intresse; och hur svårt, ja omöjligt det än torde vara att i alla delar illfredsställande fylla detta parti, synes obs ikväl den utmärkta skådgspelerskön i många fseenden lemnå det fulländade. Hennes riumf äro scenerna i femte akten; isynnerwet dödsscenen spelas med en inspiration ch en scenisk intelligens, hvartill vi sällan ett något motstycke. Man ser och känner uru skaldens mäktiga skaparekraft lyfter kådespelerskan, och denna fullständiga samerkan mellan båda åstadkommer ett inryck, hardt när oförgäthgt. Deremotsynes ru Hwasser oss ej fullt så lycklig i scenen ned Egmönt, ehuru hon äfven der visar rof på sin förmåga af bestämd och sjelfvändig uppfattning. Örfverhufvud anse vi enna roll bilda epok i fru Hwassers könstärsskap och bevisa, att återgifvandet af en nda djupt poetisk karakter mäktigare: birar till den äkta skådespelarengs utveckling ch fulländning än tjogtals hvardagliga uppifter. — Hr Dahlqvist som Alba är något rattere än vi väntat. Måhända fruktar han tt genom: alltför: stark färgläggning störa et klassiska jemnmätt, som hvilar öfver gla stycket, — Wiihelm af Oranien uppäres väl och smakfullt af hr Hanson; isynerhet slutet af den korta rollen ges utärkt. — I Brackenburg har hr Elmlund itt-en uppgift, som: föga öfverensstämmer ed hans skådespelareindividualitet. Denne lagande, drömmande och obeslutsäamme ngling fordrar en vekare framställate. Nairligtvis åstadkommer br Elmlund med sin nak hvad han kan göra; och i sista sceen med Clara är hans spel synnerligen rtjenstfullt. — De öfriga rollerna; med ndantag måhända af Ferdinands, som räskt velas af hr Kinmansson, tillhöra bifigurer. krifvaren Vansen är genom hr K. Almlöf . pperliga spel-en synnerlig relief, och äfen alla andra partier fyllas tillfredsstälnde. ;