Aftonbladet – 31 januari 1866, sida 3

Claras beslut att dö, när hon ej förmå rädda Egmont, hvilket beslut kommer ti utförande i tredje scenen, nåhända ur dr matisk synpunkt styckets förnämsta, all igenom spännande och tragiskt skakande Brackenburgs förträffligt hållna berättels om gin nattliga syn: schavotten, som upp reses för att fuktas af Egmonts blod, ge Clarae kärlek till lifvet dödsstöten. För söker den olycklige älskaren intal enne mod — han lyckas endast påskynd den förut bestämda utgången. Här visar si; nu Clara i hela sin af kärleken förklarad storhet: hon dör för sin älsklings skull, met ännu i döden känner hop, ett han är hen nes, och att ingen annån kärlek förmår er sätta hans. ?Hon går förut, säger Bracken burg, ?och segrens krans ur hennes hanc är hans; hon bringar hela himlen honow till mötes.? Den fordne älskaren skänke: hon med Jjuf finkänsla den trösten, att hor alltid haft honom kär som en broder. Mer hon vill dö allena; och den förtviflade, öf vergifne uttalar sin häftiga smärta öfver at ej ens i döden få vara henne nära. Sista scenen återför oss till den fångove Egmont. IHan väckes ur sömnen af Albas bödlar och Jfår höra sin dödsdom. Detta sista slag är nära att öiverväldiga honom, och vi se, att hap skulle vara nära att förtvifla om en högre rättvisa, Men oförmodadt skänkes honom just i detsamma en stortröst, hvilken åter lyfter hela hans väsen och låter honom nöjd se döden i ögonen. Hans grymme fiende har med de öfriga ditsändt gin naturlige son Ferdinand, i den nedriga afsigten att härda dennes hjerta genom åsynen af Egmonts: dödsqval. Denna yngling, hvilken vi förut helt kort lärt känna under scenen med Alba, hyser dock för den af fadren hatade den lifligaste kärlek och beundran. Hans rykte har för gossen varit en ledstjerna, och den unge har af hans personliga bekantskap väntat sig de herrligaste frukter. Allt detta förklarar han nu för den gladt öfverraskade Egmont, och bans ockrymfade, häftiga sorg öfver att förlora en sådan man ger sig tillkänua på ett sätt, som måste på en gång röra och styrka fången. Han mottager med faderlig huldhet den unges vänskap, tröstar honom och — skiljes från honom. Nu är hen full af högre kraft och hopp; och denmilda sömnen?, som förr i ängslsns ock ovisshetens timmar flydde hans ögon, smyger rig nu på honom; I drömmen ser han bilden af friheten, som kröner honom såsom sin hjelte, och denna huldgudinna bär den så ömt älskade Claras dreg.;. Så förena sig de båda föremålen för hans högsta kärlek på jorden för att skänka honom vissheten om den; seger, häns död skall bereda åt friheten, åt hans fosterland. Då ban väckes af trumhvirflarne, som förkunna hans afrältving, är det med helig fröjd, med det förtröransfullaste lugn han ekrider ur sitt fängelse en ärofull död till mötes?. Det ändliga, bristfulla verktyget faller undergifvet: ty historien, mensklighetens utveckling tager med detta fall ett steg framåt; folket skall uppstå eom en man, och — Oranien lefver. Handlingen i detta drama är, som vi se, storartad och rör sig mer i och genom massor, mör nied historisk nödvändighet, än den gestaltas af de uppirädande personernas karakterer cch åtgöranden. Den innehåller i sig ett ej obetydligt antikt-tragiskt element — det är det gamla gorgespelets: öde, som i förklarad och menskligare skepprad här träder oss till mötes. Denna omstänlighet; jemte den utförlighet, hvarmed skallen sökt åskådliggöra det historiska tillståniets utvecklingsskeden, är orsaken dertill tt sorgespelet, sedt i stort, tyckes ha en mer episk än egentligt dramatisk hållning. Men då man granekar det i enskildheter, om icke försvinner, så åtminstone undanskymmes detta intryck till största delen; ! y som vi i början af vår uppsats anmärke, finner men enskilda scener och karakteer ef den ypperligaste dramatiska färglägging. Det skulle föra oss för långt, att särkildt granska alla sådana ställen och peroner. Men vi kunna ej underlåta att åtninstone fästa uppmärksamheten på Clara, dranien, Alba och flera ända ned till de veskedliga borgarena och uppträden sådane on förste aktns första scen, alla i hvilka Clara förekommer, steven mellan Egmont ;ch Oranien m. fl. Vi nämnde bland peronerna med flit icke styckets hjelte, och vi : rilja i korthet antyda hvarför: Hans kaakters storhet och ädelhet tro vi oss i det öregående tillräckligt ha framhållit; men i-anse att han med allt detta är en mindre Iramatiskt lefvande person än flera af de ndra. Redan från början står ban fullförlig för våra blickar, och hans karakter utvecklar sig jopförelegdr föga under hela orgespelets lopp. Några djupare konfliker, någon våldsammare skakning genomgår an ej, och häraf kommer också den brist vå handling i yttre måtto, man hos honom nmärkt. Men med -ellt detta fäster han ikvål vårt intresse, vårt deltagande vid sig: y han uppbär sitt folks ider och karakter ned sann mensklighet och ädelhet. Om vi j fruktade att vår uppsats blefve för tröttäm, skulle vi gerna utförligsre genomgå de örnämsta karaktererna. Vi få nu i stället höja oss med att hänvisa till de spridda anydpingar, som den föregående redogörelsen ör styckets gång innehåller. Den bearbetning af stycket, som gifves å år kopgliga scen, är förmodligen gjord med edning af någon tysk och utmärker sig i llmänhet för mycken a och noggrannet. Då i anseende till styckets längd nåra scener måste uteslutas, tro vi att inga ndra kunde kömma i fråga än de bida amtalen mellan regentinnan och hennes andsekreter. De äro visserligen utmärkt pplysande för kännedomen om Egmonts aker och ställning samt tillståndet ilanet; men de stå för öfrigt mer skilda från