Aftonbladet – 30 januari 1866, sida 3

ökad liflighet och kraft. I sista mellan akten hafva åter skuggorna herraväldet Fåfänvgt afbryter ett herrligt Andante de dystra, storartade Larghettot i Ess-dur oci tyckes med sin gripande melodi vara el bäfvansfull bön för den fängslade hjelten väl. Slutet är dystrare, mörkare, mer: sorgbundet än början var. Det-hwa är el upprepning med förändrad färgton af Larg hettot i samma tonart mellan andra och tredje akten och gör derigenom ett ännv djupare intryck. . Glanspunkten i hela denna Beethovens tondikt torde likväl vara det D-mollsLarghetto, som betecknar : Clärchens död. Smärtfullt och klagande som ett förkrossadt hjertas sista suckar är det tillika obeskrif ligt djuptänkt och skönt. Ögonblickliga utbrott af lidelse flämta sig småningom till döds i några dystra ackorder, likasom vacklande af trötthet, famlande efter ljus, längtande till hvila. I den melodram, som föregår Egmonts tröstande drömsyn beledsagar musiken de sköna orden smidigt och troget. HSjelfva visionen (D—dur) är ren och skär, hotar stundom att väcka den öfverlycklige drömmaren, men insöfver honom likväl slutligen i en allt Jjufvare slummer, hvars blidhet fulländas genom en rörande påminnelse om den älskades kära sång. Jernbärd griper verkligheten in i denna herrliga fantasi-lek. Trumm-hvirflarne väcka den inslumrade krigar.n, men blott att förbereda honom till dödens sömn. Derhän beledsagar honom likväl tonskalden icke med en marcia funebre, uten med triumfens jubel. Döden är uppsvulgen i segren och ouverturens återkommande slut tolkar detta i glädjerop — väldiga toner, sådana som få utom Beethoven -vetat att frammana och beherrska. Rörande kompositionen måste vi åtminstone tillsvidare inskränka oss till denna registerlika innehållsförteckning. . Utförandet förekom. oss i vissa afseenden ganska vårdadt. Ett och annat röjde sig likväl deri, som gjorde br Normans samt åtskilliga vårt kapells . skickligaste medlemmars frånvaro ika beklaglig till sin följd som den i beraktende af arbetets betydelse och böga urprung tyckes svårförklarlig till sin grund. Claras begge visor sjungas med värme och alang; skada blott att de herrliga orden ;enom det långa afståndet mellan sångerkan och åhörarne endast med svårighet af lem kunna uppfattas och pjutas. .——8—