Aftonbladet – 30 januari 1866, sida 3

MUSIK. Den tondrägt, hvarmed Beethoven smyckat vissa delar af Goethes på vår Kongl. teater upptagna mästerverk Egmont, kan visserligen icke mäta sig med Fidelio-musiken i nyhet och djup, men prisar likväl äfven en sådan mästare genom det ädla oeh rena i stilen samt genom makten af det dramatiska lif, hvarmed. den ömsom för åhöraren rofeterar det som komma skall i sorgespeet, ömsom från dettas mera skakande momenter lockar hans inbillning tillbaka till mildare scener, ömsom troget följer och förklarar skaldens väldiga tankar, görande dem dubbelt anslående. Det tyckes som om maöstron stundom haft svårt att underkasta sig sin stora medarbetare, som om han någon gång velat med sjelfständig skaparekraft ingripa i verket och dikta på egen hand, men som om hans beundran för Goethes arbete städse hållit honom tillbaka från afvikelser och gilvit honom makt att begränsa sin fantasi. jelf kallar han denna sin musik: ett lätt arbete gjordt med stor möda. Den skrefs 1810, men har — med undantag af ouverturen, hvilken, lika populär som konstnärligt förträfflig, gjort sig känd öfverallt i verlden, samt af ett par nummer dessutom, hvilkas bekantskap man här fått göra genom v. Schantzs kapell. — först pu uppförts i vår hufvudstad. Förutom ouverturen, som vi, då den är allom känd och kär, evdast omnämna, märka vi följande: Clärchens första visa (F-moll), rask, afrundad och concis, är ett litet mästerstycke för sig, hvars fägring likväl i hög grad skulle förhöjas om ackompagnatören, enligt hvad partituret angilver såsom maöstrons mening, instämde i och sekunderade slutet af hvarje kuplett. Musiken mellan första och andra akten (A-dur) börjar dolce, men förvandlar sig snabbt till ett lärdt och inveckladt Allegro con brio. Af högre inresse är likväl andra och tredje aktens mellanspel, hvilket, andandes den renaste er tik, vinner sin höjdpunkt i ett brusande crescendo och slutligen bortdör i några nilda, tankfulla ackorder förberedande Clär;hens kärlekssång, som strax efter ridåna ippgång intager åhöraren med ordens och onernas dubbla tjuskraft. Börjande (A-dur) ned ett fint och behagfullt andante, öfversär den plötsligt till ewt allegro assai, hvars våfallande enkelhet ypperligt bidrager att ramhälla den sjungande flickans okonstlade ch hängifna karakter. Under följande entre-acte upprepar ett vackert C-durs Allegro med småningom ninskadt tempo de sista takterna af Clärhens älskliga sång, lekande med dem äni liskanten, än i basen under särdeles smakulla modulationer. Efter en kort paus inryter hurtig och glad en marcia vivace, om hastigt öfvergående i C-moll hotar att jortdö i djupt svärmod. Innan kort återommer likväl marschens första motiv med RR RESTER ERAN