Aftonbladet – 30 januari 1866, sida 3

grannhet utförd skildring af den samtid ställningen inom landet. Vi skrida nu till en kort skärskådninga styckets gång, som med all sin omsorgsfull het i enskilda partiers utarbetning dock öf. verhufvud är ganska rask. Första scenen ger oss en liflig bild af det nederländske folket och de historiska förhållanden, under hvilka stycket spelas, och utgör tillika en den förträffligaste exposå, hvars motstycke i klarhet och dramatisk sanning svårligen kan uppvisas. Alla de olika element, af hvilka folket består, dess förhoppningar och önskningar, dess kärlek och afsky finna vi här konstrikt sammanförda till en skildring af på en gång den högsta historiska trohet och den lifskraftigaste friskhet. . Redan här göra vi bekantskap med styckets hufvudperson, den ädle, af folket uppburne Egmont, dels genom de yttranden af tillgifvenhet och förtröstan, som uttalas af de församlade, delsgenom den under honom tjenande Buyck, som i skjutande bildat sig efter sin höfvidsman och naturligen äfven antagit hans hurtiga, glada och frikostiga sätt. I andra uppträdet, ett samtal mellan den hyllade regentinnan och hennes handsekreterare, börjar redan den dramatiska knuten att tilldragas. Flandern är i uppror, bildstormande hopar rasa ohejdadt fram, och den kloka furstinnan fruktar det värsta. Hon anar redan sin broder Filips planer, men vill innu försöka återhålla dem. Härunder lära vi känna de båda samtalandes åsigter om Egmont, de fria nederländarnes förnämsta målsman, och bilden af honom fullständigas sålunda förträffligt. Hans stolta och sjelfständiga hållning, hans öppna, frimodiga väsen, hans orubbliga tro på konungens rättvådighet och sin egen trygghet framstå här klart, redan innan visett honom sjelf. Den redje scenen ändtligen för oss in i Claras och hennes mors ringa boning och belyser ör oss en ny sida af hjeltens väsen. Hela len kärlek, som folket egnar honom, har iksom samlats hos denna borgarflicka, om älskar Egmont lika mycket för det han r hennes fäderneslands store son och ädle äddare, som för hans öfriga egenskaper. i se henne här för första gången, denna kaldens underbara skapelse, öfverbufvud en f de herrligaste qvinnogestalterna inom dikens rike. Med hela sitt väsens glöd har on fäst sitt lif vid Egmonts, och med förnderlig klarsynthet fattar bon redan från örjan dettas betydelse för fosterlandetsrädding och storhet. För en själ, mäktig af n sådan häncifvenhet, kan ett stilla, husigt kärleksband, Jikt det Brackenburgs änsla erbjudit henne, ej vara annat än ett enomgångsstadium. Också hyser hon nu ör honom blott en systers lugna tillgifvenet. Detta uppgående i en enda allt kufande kärlek är Claras tragiska pathos, som ist gör hennes karakter så oändligt stor ch så djupt rörande.