Aftonbladet – 30 januari 1866, sida 2

mår uttala; men för ett år sedan hade har varit i England och förmått sin gamle vär att antaga. hans ende son som elev. Härmec var han mycket belåten, och han hade ocksi nästan gjort mr Gibson till förmyndare, så väl som till lärare åt sin son, och gifvi honom en hel del föreskrifter, fom han an såg speciella, men som mr Gibson försäk rade honom alltid iakttoges med alla elever Men då den stackars majoren vågade fram med en bön att sonen måtte bli ansedc som en medlem af familjen och få tillbrings sina aftnar i förmaket, fick han ett bestämd: afslag. Han måste vara nöjd med hvad de andre låta sig nöja med. Jag kan ej låta bära ir mortel och mortelstöt i förmaket och låts alla mina rum Jukta kamfert och alun. Måste min gosse då sjelf stöta piller? frågade majoren ängsligt. CJa, det måste han. Det gör alltid der yngsta eleven. Det är inte svårt. Han har dessutom den trösten att ej behöfva tagain dem sjelf. Och så har han fria händer med afseende på pastiller och syltade nypon. och om söndagarne skall han få smaka på tamarinderna såsom belöning för sitt arbete med pillerna. Major Coxe var osäker om, huruvida icke mr Gibson gjorde narr af honom; men saken hade nu kommit så långt och den verkliga fördelen var så stor, att han trodde det vara bäst att icke låtsa om det ovärdiga illerarbetet. Emellertid tröstade honom mr Gibsons beteende i afskedets stund. Doktornsade väl icke mycket, men i det han yttrade låg så mycket verkligt deltagande, som gick fadren djupt till bjertat, och ett icke uttaladt, men dock tydligt: ni har anförtrott er gön till mig och jag har mottagit