Aftonbladet – 25 januari 1866, sida 2

polade i hafvet af en störtsjö; ett ögonlick till, och aktern sjönk under vattentan; kölen syntes ännu en stund uppsticka r vattnet, hvarefter vågorna slöto sig öfver et olyckliga skeppet. — Pinassen dref utan egel redlös för vinden. Följande morgon, fter det redan en mängd fartyg kommit och arit utan att observera honom, närmade ig det italienska barkskeppet, Marianople, ned en last af hvete, stadd på resa från onstantinopel till Cork, och varseblef de ödställda. Det drejade bi och upptog dem mbord. Kaptenen Cavassa bemötte engelsnännen på det mest gästvänliga sätt, ehuru et var fara värdt, att en så betydlig tillkning ef passagerare, helst under en slik torm, kunde medtaga de härför ej beräkade lifsmedel, som funnos ombord. I Falnouth gingo de räddade iland, medförande let sorgliga budskapet om sina reskamraers undergång. I en annan tidning läser man följande i amma ämne: Det har väckt förvåning att, edan räddningsbåtarne sönderslagits, man j gjorde några försök att bygga en flotte, ör att derpå söka rädda sig, men, efter vad nu berättas, lär kapten Martin, om vilkens sinnesnärvaro blott är ett omdöme, cke anselt sådant utförbart, emedan sjön itan uppehåll spolade öfver däcket, så att ngen kunde arbeta på en flottes sammansättande, och, äfven om detta varit möjligt och man lyckats sätta den i sjön, så hade ingen k:nnat hälla sig fast vid densamma. snart det blef bestämdt att lifräddningsbåten skulle sättas ut, voro alla beredviliga att hjelpa till; men de, som dagen förut hade sett den ena lifräddningsbåten spolas bort, hade nu den ännu bedröfligare synen att se den enda återstående lifräddningsbäten hugga ut ur akterdäverten och medelst ett sleg emot skeppssidan bli obrukbar. Man beslöt sig då för att sätta ut den stora jernbarkassen, som kunde bära 50 personer, och lyckades få den öfver läsidan, men på samma gång taljorna höggos ut fylldes den med vatten och sjönk, och med den en man af besättningen. Nu återstod endast en vanlig sexårad gigg och en ännu mindre båt, som låg på kabyssen. Efter någon öfverläggning beslöt man sig för att sätta ut en af dessa, hvilket ock lyckades, och passagerare och besättning erbjödos att, så långt utrymmet medgaf, begagna sig af tillfället att rädda lifvet, men endast 3 passagerare och 16 af besättningen ville begagna sig deraf. Hade de tvekat endast tre minuter till, så hade de varit förlorade med de andra. Folkmassan ombord, uppskrämd af barkassens öde, fruktade att lemna skeppet och uppmanade dem, som ville gå i båten, att läta bli, emedan. i alla fall all förhoppning till räddning var förbi. Det oaktadt gjordes flera prisvärda försök att förmå någon af dem att söka rädda sig i båten; en passagerare i båten, mr Wilson, sprang ner i kajutan för att söka förmå en sin dervarande vän, mr Hickman, att följa med, men dennue svarade: Nej, jag har lofvat. min hustru och mina barn att dela deras öde, och jag vill hålla ord, tryckte hans hand för sista gängen och underkastade sig sitt öde. När alla, som ville söka rädda sig, voro i båten, utropade en af besättningen: Det finnes ännu plats för flera, sänd ett fruntimmer ner i båten. Wilson skyndade att uppsöka ett fruniimmer, som han kände, men kunde icke tinna henne. Då han visste att hvarje ögonblick var dyrbart, fick han emellertid fatt i en ung flicka och frågade henne: SVill ni gåi båten? Hon vägrade icke, men då Wilson förde henne till relingen och hon såg det språng, som måste tagas för att komma i bäten, sade hon: Nej, jag våsar icke, jag kan så gerna dö der jag är.? Tiden medgatf inga långa samtal, utan Wilson nödgades lemna flickan och sjelf hoppa ner i båten. Kapten Martin, som med åtminstone yttre lugn gick fram och tillbaka på halfdäck, sade till: maskinisten Greenhill: Det är föga hopp för dem som äro i båten att kusna rädda sig; för dem som äro ombord finnes intet hopp; ni har har uppfyllt er skyldigbet; min är att förblifva här; gå i båten så många som kan. Kursen till Brest är ONO.4 Båten lopp stor fara att bli neddragen af den utaf det mer och mer sjunkande skeppet förorsakade hvirfveln och måste derföre kapa trossen. Just i detta ögovblick framrusade ett ungt fruntimmer med ansigtet blekt af fasa, och utropade: Tusen guinter om ni fagen Ti med I Men i denna högtidliga stund skulle millioner hafva. bjudits förgäfves, ty att vända tillbaka hade varit en säker undergång för alla. En af besättningen har berättat, att sedan de kommit i båten och kapten. hade bjudit dem farväl, de beslutit atticke emottaga flera och att nägra af dem ämnat hugga händerna af dem, som sedermera skulle komma och hänga sig vid båtkanten. Det berättas äfven, att när det blef bekant, att all räddning för skeppet vore törbi, en af passagerarne kom upp på däck med sin nattsäck i handen och att kaptenen, då han såg detta, med ett melankolisat löje yttrade: Ar det nu tid att tänka på alt rädda sina saker?t När båten satte af från sidan helsades den med hurrarop och hviftningar af de ombord qvarblefna, hvilkas endå förhoppning var att någon skulle bli räddad för att kunna omtala deras olyckliga öde. Dä båten hunnit på omkring 100 alnars afstånd, tilltog stormen med sådan styrka, att man icke kunde höra hvarandras rop; de räddade sågo sig tillbaka och funno det vackra skeppet sjunkande, med förstäfven så högt att hela kölen syntes ända till fock