Aftonbladet – 25 januari 1866, sida 2

liga, stilla och enkla menpviskor, helt och hället upptagna hvar och en af sina sär skilda intressen och med obetydligt att sägs om något annet. Mr Gibson fann att har förstod att uppskatta dessa personer ock märkte äfven att de höllo honom räkning derför. Småniogom började han sjelf sända bidrag till vetenskapliga och medicinska tid: skrifter, och genom hvad han sålunda dels sjelf inhemtade, dels meddelade andra, erhöll lifvet för honom så att säga ett nytt intresse. Mellan honom och lord Hollingford egde dock intet egentligt närmande rom; den sednare var alltför tyst och tillbakadragen, den förre alltför sysselsatt för att någondera skulle söka den andres sällskap med den ihärdighet som fordrades för att nedbryta det skrank den olika samhällsställningen uppställt mellan dem, hvarigevom de förhindrades från att ofta råka hvarandra. Men båda voro glada då händelsen förde dem tillsamman. Båda kunde fullt förlita sig på hvarandras aktning och deltagande, hvilket förtroende många gånger är okändt mellan såkallade vänner, ch detta var för dem båda en källa till stor glädje, naturligtvis i högre grad för mr Gibson, hvars krets af bildadt och intelligent : ! skap var så liten. I sjelfva verket ingen bland de män, med hvilka han i gicks, som var hans jemunlike, och det v hade verkat nedtryckande på honom — han hade känt det, ehuru han ej tänkt sig den rätta orsaken dertill. Den nye presten, mr Ashton, som efterträdt mr Browning, var visserligen en genomgod och hederlig men, men hen egde ej en enda sjelfständig tanke, och hans artighet och andeliga tröghet förledde honom till att jaka till hvarje, icke helt och hållet heteorodoxt påstående. Mr Gibson hude git pur gånger rvtt sig med