Aftonbladet – 25 januari 1866, sida 2

allt detta hade blifvit förändradt, sedan de var mr Gibson som blifvit ?doktorn? i Hol lingford. Miss Browning trodde att def va emedan han hade en så elegant figur oct så utmärkt sätt att vara? ; mrs Goodenougt anförde hans adliga slägtingar? — ?soner till en skottsk hertig, min söta vän, det gö! nu detsamma om det är på högra eller ven. stra sidan?. — Orsaken måtte nu vara hvilken som helst, verkningen var densamma. Ehuru doktor Gibson nog kunde bedja mrs Brown om en lätt måltid i hushållerekans rum — han hade ej tid med allt det krus och de ceremonier som fordrades vid myladys frukostbord — så var han dock alltid välkommen vid Towers hvad sällskap der än måtte vara. Hans uttal var skottskt, icke provinsielt, han hade ej ett lod öfverflödig fetma på sin yttre menniska och att vara mager är närmaste steget till att vara ?gentil?. Hans hy ver mörk och hans hår svart, hvilket på den tiden, det första decenniet efter det stora franska krigets slut, i sig sjelft var en utmärkelse; han var icke jovialisk (som mylord med en suck anmärkte, men det var mylady, som undertecknade bjudningsbrefven), han var fåordig, bildad och litet sarkastisk. Följaktligen var han således preseptabel. Doktorn sjelf var icke alltför förtjust öfver den stora äran att emellanåt blifva bjuden till middag på Towers, men han ansåg det som någonting hörande iill hans yrke och som han följakiligen var tvungen att genomgå. Men då lord Hollingford kom tillbaka till Towers inträffade häruti en stor förändring. Mr Gibson hörde och lärde verkligen mycket som högeligen intresserade honom och som gaf en viss nyhet åt hans egna studier. Emellanåt sammanträffade han också med ävn lärda verldens förnämsta män; under.