Aftonbladet – 25 januari 1866, sida 2

byggnader vare sig i staden eller å landet, , icke i konkurs ega någon förmånsrätt till den brandskadeersättning, som utbetalas för ) en eldskadad egendom, såvida icke särskilda stipulationer derom finnas i brandstodsbolagens reglementen, kunna ganska svåra följder uppstå för inteckningshafvare, hvilkas inteckningar äro placerade i hus, som ej blifvit försäkrade i bolag, der dylika stipulationer finnas, eåsom t. ex. städernas allmänna brandstodsbolag. Detta bolsg är nemligen hardt när det enda, hvars reglemente uttryckligen föreskrifver att brandskadeersättnivg skall utdelas till inteckningshafvare för att betäcka deras fordran så långt medien förslå och detta i den ordning inteckninag vunnits. I de flesta andra brandstodsbolagens reglementen är denna högst vigtiga punkt med tystvad förbigången eller åtminstone icke så behandlad, att en juridiskt bindande säkerhet derigenom uppkommer för inteckningsegaren. Försäkringstagaren har således vid inträdet i dessa bolag icke förbundit sig att lemna inteckpingsegare någon förmånsrätt till betalning ur den möjligen blifvande brandskadeersättningen, ej heller har försäkringsgifvaren gjort något uttryckligt förbehåll att med denna ersättning först och främst ega rätt att liqvidera de i den brandskadade egendomen intecknade fordringarne. Följden blir naturligtvis den, att brandskadeersättning icke kan betraktas annat än säsom hvarje annan af husegaren händelsevis förvärfd tillgång, och inteckningsegaren, han må till och med ega första inteckningen, står der vackert med sin så kallade realsäkerhet, hvilken i sådant fall har nedsjunkit till nollpunkten. Det är nemligen icke blott vid redan inträffad konkurs, enligt hvad en insändare uti Aftonbladet omnämt, som inteckningsegare på detta sätt förlorar all förmånerött till betelning ur brandstoden, utan detta för inteckningshafvaren olyckliga fall kan inträffa hvarje gång ett hus brinner och husegaren icke eger hvad man kallar goda affärer. Det är nemligen uppenbart, att så snart ett hus numera varit utsatt för eldskada, skola alla de, som ega förfallac fordringar hos husegaren, skynda att få denne i cession för att kunna erhålla del af den nya tillgången (brandstodsersättningen), till hvilken hvarje oprioriterad eger lika rätt som inteekningshafvare, och buru lätt det numera är att få en person försatt i konkurs, behöfva vi icke påpeka, Det är väl sannt, att brandstodsbolagen brukat praktisera så att de, efter inträffad eldsvåda, infordrat gravationsbeviset för den brandskadade egendomen, samt med ledning af detta betalat inteckningshafvarne; men ieke en gång detta förfaringssätt kan rädda inteckningshafvare från förluster; ty då brandstoden måste betraktas som en tillgåvg, deruti ingen fordringsegare har förmånsrätt, blir följden den att de så kallade korta papperens innehafvare få företrädet vid sökandet af qvarstad och utmälning å denna gäldenärens (husegarens) nyvunna förmögenhet. Inleckningar äro, som hvar man vet, ingalunda korta papper, utan tvärtom ställde på lång uppsägningstid. Om följaktligen en sådan liqvidation af brandstodsbolagen vidtages, kan densamma, äfven i händelse konkurs efteråt uppstår, af borgenärerpa klandras och de utbetalda penningarne återfordras. Konkurslagen säger nemligen i dess 36 2 möm.: ?Har under de tretiio siste dagarna före konkursens början gäldenären betalt gäld, som icke före den början till betalning förfallen varit? c., ?gånge den betalning åter om borgenärerna derå tala?, och på ett annat ställe säges: ?konkurs anseg börjad från och med den dag ansökan derom (af borgenär eller gäldenar) ingifven är, der konkurs på den ansökning följer? En dylik utdelning af brandstod till inteckningsegare, som icke händelsevis just då haft sina fordringar till betalning förfallne, skall följaktligen leda till många obehag för brandstodsbolagen, ifall konkurs uppstår, och för inteckningshafvaren har utdelningen i sådant fall icke ledt till annan fromme än att han med svidande bjerta får återbära den erhållna betalningen samt inträda i de oprioriterade borgenärernas leder. Risk för iuteckningsegaren uppstär således i alla de fall, då husegaren har dåliga affärer eller en mängd korta papper ute i rörelsen; ty om dessa, efter en inträffad eldsvåda, icke på förfallodagen liqvideras, kan man vara öfvertygad om, det fordringsegaren med måhända större stränghet än eljest skulle varit händelsen, skyndar att yrka utmätning och konkurs, ty han skaffar sig derigenom väg till en tillgång i gäldenärens egendom, som bar förut icke ens kunnat drömma om. Det är derföre bögst nödvändigt att de brandstodsbolag, som icke för nu påpekade fall ega ett stadgande i den syftning som städernas allmävna brandsiodsbolag, med det allraförsta skynda att i sina reglementen upptaga en dylik föreskrift; ty som s8akerna nu stå är en inteckningshafvares säkerhet högst obetydlig, om det hus, hvari hans inteckningar äro placerade, brinner upp och husegaren icke är en solid man samt huset är brandförsäkradt i ett af de bolag, som icke för en sådan händelse genom reglementariska föreskrifter skyddat och tevarat inteckningshafvares förmånsrätt i den uppkommande brandstodsersättningen. Många olägenheter vidlåda det af en insändare gjorda förslag att egare till hus, som ej blifvit försäkradt i bolag. hvars rec