Aftonbladet – 19 januari 1866, sida 3

.Jnorlunda än med hän eller tystnad bemött s)en opinion, som hittills uppburits af en nun merisk minoritet. Och till och med om -Idenna minoritet skulle växa till majoritet, komme den dock ständigt att hysa betänkligheter mot att göra Morgenbladet till sin organ, hur mycket än detta blad då förvisso skulle önska att bli användt i sådan riktning. Dertill äro bladets traditioner alltför orena, och det har alltför uppenbart I bekännt sitt förakt för hvarje annan id än Iden att vara den för tillfället rådande majoriteten behagligt, för att man ej, äfven lunder den ömmaste behandling från MorIgenbladets sida, skulle ha anledning att påI minna sig skaldens ord: limeo danaos et dona ferentes. Härtill kommer ock, att MorIgenhbladets redaktör, en Candidatus juris I Christian Frederik Gotfried Friele, såsom publicistisk skriftställare är en nuliitet, ur stånd att med sin penna främja ens den minsta sak ett enda tuppfjät. Morgenbladets ledande artiklar levereras efter beställning af åtskilliga skrifkunniga män, eller tillsändas bladet från vederbörande auktoriteter, och det faller lätt i ögonen, att ett på så dant sätt organiseradt blad ej är i stånd att uppträda som förkämpe för äsigter, hvilka skola eröfra den terräng, som nu hälles besatt at maktinnehafvarne. Hvad Aftenbladet angår, så skulle det vara ett förträffligt blad, hvars goda föresatser kunde träda i stället för goda gerningar. Doagligen och stundligen öfvervakar det med ännu större omsorg, än modren vakar öfver sitt barns första slummer, att intet skall störa dess läsares sinnesro; man glider fråv spalt till spalt lika stillsamt och småtrefligt, som när man en vacker afton i sin makliga Trekschuit drages framåt på en holländsk kanel. Orsaken hvarföre Aftenbladet kunnat bestå som daglig tidning, ehuru det isynnerhet under loppet af de sista fem åren mer och mer mistat sin politiska betydelse, får helt visst sökas just i den sirliga fredlighet, den makliga värdigbet, som mången föredrager framför Mor genbladets högst opolerade beställsamhet. Förr i tiden var det annorlunda; Aftenbladet stod då i förbindelse med män som både visste hvad de ville, och vågade klart och bestämdt uttala det; jag vill endast nämna storihingsmännen advokat Richter och skal-. den Björnstjerne Björnson. Nu, då bladets. namngifne redaktör, Ditmar Meidell, står) så godt som ensam, har en sömnaktighet: och likgiltighet för hvarje kraftigt ingripan. de fått makt med bladet, hvilken till och. med smittat och nedtryckt de krafter, redaktionen sedermera dragit till sig för att. ersätta de gamle medarbetarnes bortgång. . Hufvudstadens öfriga dagblad äro utan all politisk betydelse, och sålunda står det parti, jag ofvan talade om, och som dag från dag vinner flere och flere anhängare just bland våra dugligaste och insigtsfullaste män, utan någon organ och är följaktligen beröfvadt hvarje tillfälle att träda i ständig beröring : med offentligheten. Sedan behandlingen af danska frågan, om våren 1864, har man näppeligen haft ett så. karakteristiskt exempel på, bur vår press. sköter de för land och folk vigtigaste ärenden, som nu i den diskussion, hvilken eg-1 ; 4 nats åt frågan om årliga stortbing. Saken är nemligen den, att det ännu är svårt att bilda sig någon mening om, hurudan utgång frågan kommer att röna å storthinget. Morgenbladet, som ej för allt i verlden vill riskera att stanna på en besegrad minoritets sida, har derför lätit två tungt rustade kämpar uppträda i dess spalter och der med stora stilar uppföra ett olympiskt envig, så . bullrande och ögonförbländande, som af någon turnering äskas kan. För egen del har bladet bibehållit en diplomatisk tystlåtenhet, och endast i sitt nyårstal fällt några yttranden, som fullständigt likna de välbekanta delfiska orak-!svaren, så tillvida som hladets redåktion, hvilken utgången än månde blifva, skall kunna triumferande utbryta: Ja, var det inte det, jag sade ?? Det starka larmet i Morgenbladsspalterna väckte omsider dess kollega ur dvalan, och Aftenbladet har nu på sista dagarne börjat föredraga några, i småbitar fördelade, sparlakanslexor för en af Morgenbladets stridstuppar, och detta i en ton som tydligt förråder, att bladet förargar sig öfver att man väckt det ur slummern, och att det endast längtar att söka hvilans sälla ro. Äfven om det nya ?Noreke Folkeblad? skulle lyckas rädda sig igenom de vanliga barnsjukdomar, som pläga bortrycka så mången hoppfull planta i späd ålder, befarar jag att det ej blir detta blad som kommer att fylla den kännbara luckan? i vårj, tidnvingelilteratur. Åtminstone har det ej i sådant afseende kommit till verlden under, gynnsamma auspicier. Pianen uppgjordes nemligen för ett år sedan, och meningen var då att Jedningen af bladet skulle öfvertagas af tvenne män, hvilkas allmänt kända, namn skulle varit en borgen för, att bladet blefve skött både med lit och anda och öl, den rätta andan Den ene af dem inträdde emellertid kort efter i en annan verkningskrets, som lade beslag på hans arbetskratt, och åtskilliga omständigheter gjorde, att äfven den andre frånsade sig den befattning om var afsedd för honom. Planen åter upptogs nu af några personer med seminaristbildning, hvilka hittade på att skaffa bladet spridning genom att för detsamma intressera folkskollärarne rundt om i landet, i det man nemligen bestämde, att behållningen skulle användas till grundande af en pensionsfond för skollärare. Hvarifrån medel skola tagas till betäckande af den i början för hverje blad oundvikliga underbalansen, derpå har man, såvidt vi känna, ej tänkt. Äfven redaktionen är nu insvept i ett egyptiskt mörker. I det första avertissementet om bladet hette det, att lektor Ludvig Kristensen Daa skulle vara redaktionen behjelplig med de politiska artiklarne; men då hans namn sedan plötsligen försvann, får man antaga att hans medarbetarskap grundade sig endast på ett af dessa välbekanta litterära löften, som det enligt en egen moral-codex är den mnaturligaste Bak i verlden att aldrig uppfylla, men som förläggare och redaktörer dock ständigt med obegriplig lättrogenhet förlita sig på. Att