Aftonbladet – 19 januari 1866, sida 3

1som författare alldeles okänd storhet. D a I medarbetare man nämner, medföra no Tlockså allesamman lika opröfvade krafte it) och man kan således svårligen hoppas, a iI det nya Fo!kebladet; med hur goda före tt satser det än går till sitt verk, skall blitv i-i stånd att utöfva den väckande och ledand n j inflytelse på det offentliga lifvet, som s högligen göres oss behof. Finge jag yttra min personliga menin; om, huruvida det finns någon utsigt fö framtiden att vår press på ett värdigar och fullständigare sätt, än hittills varit hän delsen, skall uttala och korrigera opinionei hos det egentliga folket, så skulle jag säg: att utsigterna i det afseendet synas mi ringa. Våra tvenne storblad stödja sig på dei krets af läsare de engång fått och känn: ej synnerligt behof att göra eröfringar uton dess område. Man har upparbetat en till räckligt talrik publik, som antingen van sig alt, i sällskap med Morgenbladet, gläfse -Jåt och bita hvarje förbigående i benen, el tller ock med Aftenbl;det trifs bäst vid at I låta allting gå sin jemna gång och ej sörja för morgondagen; stödjande sig på desse sina resp. prenumerantklasser, kunna båda I bladen med förakt afvisa hvarje anmaning om bot och bättring. Blefve allvarliga förI sök gjorda att sätta i gång en tredje daglig ridning, skulle man sannolikt få se dem I stranda mot den i hufvudstaden rådande I bristen på män med bildning och talang i specielt journalistisk riktning. Att detta är händelsen, beror måhända till en del derpå, att förhållandena nu engång hos oss äro sådana, att det ej kan falla någon förnuftig menniska in att egna sig uteslutande åt journalistiken. Den verksamheten kan nemligen ej erbjuda någon en oberoende ställning; man måste sköta den såsom bisak på stunder, man stjäl undan från sin egentliga verksamhet, och hurudant arbetet då blifver, kan man lätt föreställa sig. Attkasta sig på journalistverksamheten, i förhoppning om att med tiden uppnå den ena af de två hufvudredsktörsposterna, hvilka äro de enda inom tidningsverlden, som kunna föda sin man, skulle naturligtvis vara att begifva sig den långsamma, men säkra hun: gersdöden till mötes. Man ser derföre ock alltid att de, som skrifva i tidningarne, ja till och med de, som besörja de löpande ärendena, inneha allehanda borgerliga befattningar, som måste lägga beslag på bä sta delen af deras arbetskraft och intresse. En är anställd i ett statsdepartement, en annan är bergmästare, en tredje är ekolman; en talrik kontingent lemnar universitetet, och åtskilliga ledande artiklar Jå och då i Morgenbladet torde vara koncipierade af högtstående embetsmän. Allt detta är nu personer, som väl kunna vara i besittning af stora kunskaper och utmärkt duglighet, men som derföre alldeles icke behöfva vara dugliga tidningsskrifvare. Tvärtom är det klart att de icke kunna vara det, emedan de sakna den speciella fackbildning, som sannerligen journalisten, fult så mycket som enhvar annavp, måste genomgå, och emedan de lika litet haft ullfälle att förvärfva tillräcklig öfning i den konsten att skrifva en god tidningsartikel — någonting, som är himmelsvidt skildt från att skrifva en god bok, en vacker dikt, eu skarpsinnig afhandling. Blir nu en vigtigare befattning vid ett blad ledig, så nödgas man antaga en skrifkunnig individ, som öfvertager den såsom en expektansbefattning, den han så snart som möjligt åter öfvergitver, när tillfälle öppnas att inträda i en tryggad, borgerlig ställning; och blir det fråga om en redacteur en chef-befattning, kan man råka i en sådan förlägenhet, att man — såsom skedde vid sista vakansen i Morgenbladet — får på måfå skaffa gig en man från ett departement och vara plad på köpet, om han, elter att länge ha egagnat bladet till proflapp, visar sig blott någorlunda habil, hvilket, efter hvad erfarenheten visat, ingalunda alltid blir händelsen. Så stå sakerna. Jag förbehåller mig att framdeles vid tillfälle få återkomma till detta ämne, och skall då försöka att i en kort historik öfver vår press under sista halfva århundradet påvisa, hvilka de faktorer äro, som bragt utveckliogen att taga den riktning, der den nu befinner sig. ther len ANM ee M