Aftonbladet – 19 januari 1866, sida 3

förekommande, angående fullgörandet afemc borgenär yrkad edgång. Lagstiftarens menin kan ej hafva varit annan, än att afska borgenärseden, såsom regel, alirahelst som enligt 92, domaren ej behöfver fästa rir gaste afseende å densamma, när jäf blifvi gjordt emot den bevakade fordringen, sam att endast undantagsvis för fordringar, hvil kas ärliga och lagliga tillkomst finnes an ledning att ifrågasätta, öfrige borgenäre äfvensom gäldenären borde hafva sig öppe lemnadt att yrka edgångs fullgörande. Un der antagande häraf, hvilket också är de enda rimliga, måste det emellertid medgif vas, att det åsyftade ändamålet blifvit all deles förfeladt. Till en början mötte vic tillämpniogen af detta stadgande mindr olägenhet; men allteftersom vederbörande porter lärde sig att inse, huru detsamm unde göras till medel för egennyttiga be räkningar, har åtminstone i Stockholm gan ska ofta inträffat, att yrkanden om borgenärs eds afläggende blifvit framställda emot an tingen de flesta eller samtlige borgenärer hvilka i konkurgen bevakat fordringar, oct detta till en del jemväl i sammanhang med jaäf emot bevakningarse. Då 88 icke innehäller någon sadan föreskrift om edgångsyrkandets delgifvande, som i 8 90 och 91 blifvit förbehållet intecknings: och panthafvare samt borgenärer, hvilka vilja begagna sina fordringar endast till qvittning emot skuld, har följden häraf blifvit, att ingen fordringsegare, äfven med den klaraste och obestridligaste rätt, kunnat underlåta att på förhand aflägga borgenärsed, utan att nödgas befara, att se sin bevakning lemnad utan afseende. Upphäfvandet af äldre konkurslagars ovilkorliga föreskrift om bor genärsed kan således i viss mån sägas hafva blifvit begagnadt till en snara för de bor: genärer, hvilka på god tro antagit utt de kunde undgå den tidsspillan och kostnad, som med edens afläggande är förknippad. någon rättsgiltig anledning finnes icke heller till den skilnad, i förfaringssättet, som stadgas för de borgenärer, hvilka i konkur sen bevakat sina fordringar, och dem, som på grund af 5 90 och 91, bevakningsskyldigheten sig undandraga. Den enda betänklighet, som härvid möter, är med afseende på utländska borgenärer, ät hvilka delgifvandet af edgångsyrkanden kan anses vara förenadt med nog mycken svårighet. Något undantag för dem finnes visserligen icke stadgadt, såvidt angår icke bevakad inteckningspant — eller qvittningsrätt; men då ytterst sällan torde inträffa, att utländska borgenärer uppträda såsom inteckningshafvare, och deras rätt till qvittning eller lös pant i händer ej lärer kunna dem af svensk domstol frånhändas, är förhållandet helt annorlunda i fråga om utländningars icke förmånsrättsegande fordringar, hvilka i de flesta handelskonkurser förekomma till stor mängd. Vid bilagda förslag till förändrad uppställning af 88 i öfverensstämmelse med hvad 90 innehåller om delgifvandet af edgångsyrkande är i anledning häraf således gjordt det tillägg, att utländsk mans föreläggande att gå borgenärsed får delgifvas hans ombud, eller, der han ombud ej för sig ställt, den som bevakningshandlinarne ingifvit. Den ifrågavarande 88 konkurslagen skulle enligt hr Blanches förslag erhålla följande förändrade lydelse: ?Då emot borgenär yrkande om edgång laga tid och ordning framstäldt blifvit, förelägge rätten eller domaren honom viss id från det han af föreläggandet erhållit del att till rätten eller domaren ingifva be vis, att han föreskrifven ed aflagt: kan det pj ske; anmäle han inom samma tid sitt förfall för rätten eller domaren, och pröfve rätten, om längre tid honom föreläggas må. Fföreummar borgenär att edgångsbevis inom öreskrifven tid ingifva; varde hans bevakning utan afseende lemnad: företer han det sedan; anses bevakningen då vara gjord. Är borgenär utländsk man, må edgångsöreläggandet delgifvas hans ombud eller, ler han ombud ej för sig ställt, den som evakningshandlingarne till rätten eller donaren ingifvit.? —