Aftonbladet – 19 januari 1866, sida 2

Då behandlingen inom konstitutionsutkottet afsåväl regeringens åtgärder rörande vfslutandet af handelsoch sjöfartstraktaerna med Frankrike som ock af riksdagsnannen Björkmans till utskottet ingifna anmärknipgsmemoriäl mot finansministern; uti vilket ansvar å friherre Gripenstedt yrkales efter 106 regeringsformen, utan gensägelse är af stort intresse och utgör ett sanska märkligt kapitel i den vigtiga trakatfrågans historia, så ha vi ansett oss böra sammanföra och här meddela alla de upp lysningar, som kunnat erhållas rörande sakens behandling i det ofvannämnda utskottet. Vid ärendets föredragning i utskottet anmärkte ordföranden, att man icke uti de till granskning aflemnade statsrådsprotokollerna fått reda på det regeringsbeslut, hvilket antagligen hade föranledt utrikesstatsministerns aflåtna skrifvelse till norska regeringen angående underhandlingarnes inledande med Frankrike. Efter en liflig debatt, som slutade med votering, afgjordes, på torsdagsförmiddagen (den 11 Jan.), att en skrifvelse till statsrådet Bredberg skulle aflåtas med begäran om upplysning, huru vida utrikesministerns omförmälda skrifvelse varit föranledd af något särskildt i statsrådet fattadt beslut. Detta resultat åstadkoms genom votering medelst fjorton röster mot nio. Minoriteten, som förmodas hafva bestätt af tre ledamöter, tillhörande borgareoch samtliga ledamöterna af bondeståndet, hade uttalat sig i den riktning att framställningen vore obehöflig, då ehvad resultat den än medförde, det ej komme att på hufvudfrågan inverka. Att denna åsigt äfven delades åf samtlige ledamöterna, framgår tydligt af utskottets fattade beslut, att frågans hufvudsakliga behandling skulle fortsättas utan afseende på det svar, som kunde ingå i anledving af den gjorda framställningen. id hufvudfrågans företagande yrkade en af presteståndets ledamöter, att Björkmans memorial borde företagas gemensamt med behandlingen af regeringens enligt statsrådsprotokollerna vidtagna åtgärder. Sedan detta yrkande bifallits, förklarade friherre Leijonhufvud icke ailenast att regeringens handlingssätt öfverensstämde med grundlafår och gällande praxis, utan ätven att den jörkmanska anmärkningen vore helt och hållet obefogad. Doktor Rundgren lärer till att börja med ansett saken betänklig, men lät sina betänkligheter falla, sedan han tagit del af det protokoll, enligt hvilket ständernas pröfningsrätt -blifvit förbehållen. Han förmälde sig nu blott vilja reservera sin talan mot traktaten, då bevillningsutskottets betänkande rörande densamma till stånden inkommer. Rörande Björkmans memorial yttrade sig hrr Lagerhjelm, v. Kramer, Uggla och Ramsay sväfvande, biskop Anvjou samt coktorerna Lindgren och Ljungdabl hofsamt, hvaremot borgareoch bondeståndets ledamöter tillkännagåfvo sitt ogillande af hela anmärkningstillställningen, C. A. Larsson, under beklagande att en så oerfaren ledamot inom bondeståndet låtit förleda sig att blifva ett redskap åt ett friheten obenäget parti, utan att närmare eftertänka följderna af denna opolitiska åtgärd, kört efter det ståndet mottagit så kraftiga bevis på regeringens varma sympåtier för landets vigtigaste fråga. Men talaren tröstade sig med att anmärkaren vore otillräknelig i politiskt afseende och att uppsåtet med hans anmärkning skulle komma på skam. Dagen derpå, den 12, fortsattes diskussionen, och då tycktes åtskilliga ledamöter fattat bättre mod. Doktor Ljungdahl beklagade sig öfver den pinsamma känsla, som gripit honom under läsnisgen af statsrådsprotokollerna, försäkrande att det kändes plågsamt och oangenämt att behöfva köpa medborgerliga rättigheter i afseende på sjöfarten mot tullnedsättning i det på buteljer importerade franska vinet, och bad de mera sakkunniga upplysa, huruvida andra än de i traktaten förekommande artiklar blitvit i tulltaxan af den 24 Mars förlidet år ned