Aftonbladet – 18 januari 1866, sida 2

hvitt band, knutet öfver kullen, så att de tillika utgjorde hakbanden. Men inuti skär men var Ja en liten vält garnering af tyll på hvilken Moliy hade räknat hvarje veck ty hon hade sjelf sytt den aftonen förut med oändligt besvär; och i deana garnering satt en liten ljusblå rosett, den enda grann låt af detta slag Molly ännu någonsin haf happ om att bära, Klockan är sex! Det säga kyrkklockorna. som med sin raska, trefligsa klang, kalla hva och en till dagsarbetet, det de gjort i hun dradetals år. Upp sprang Moliy och ilade barfotad öfver golfvet fram till byrån, lyfte af näsduken och betraktade ånyo sin hat — underpanten på den glada dag som skulle komma. Derpå eprang hon till fönstret, drog med mycken svärighet upp jalusien och släppte in den friska morgonluften. Dag gen låg ännu qvar i det höga gräset på ängen strax nedanför trädgården, men på blomstren deruppe hade solen redan torkat den. På andra sidan syntes den lilla staden Hollingford, mot hvars större gata mr Gibsons port var belägen, och fina, lätta rökpelare visade att mången husmoder redän var uppe och tillredde frukosten åt den. hvars arbete försåg hela familjen med bröd, Molly Gibson såg nog allt detta, men hun tänkte dervid blott: ?Oh! det blir vackert väder i dag! Jag var så rädd att det skulle bli regn på den här dagen, ifall den näs gonsin skulle komma; jag trodde aldrig att vi kunde hinna dit!? För fem och fyratio år sedan funnos få och obetydliga nöjen för barnen i en landsortsstad och Molly hade lefvat i tolf år utan att en stor händelse, som den nu väntade, någonsin inträffat. Stackars barn! Hon Hade visserligen tidigt förlorat sin mor och denna Föra hade vörkat störands på hela hennes lifsriktning,