Aftonbladet – 18 januari 1866, sida 2

föremål för ett särskildt dokument. Det är åtminstone tydligen fallet hvad sjöfarten angår. Alltefter sina åsigter eller instruktioner förena diplomaterna sjöfartsoch handelstraktater eller skilja dem åt. Det ryktbara fördraget af den 23 Januari 1860 med England är ingenting annat än en handelstraktat. Likaså det med Italien af den 17 Januari 1863, men detta föregicks den 13 Juni 1862 af ett sjöfartsfördrag, som afslutades af samma underhandlare. I fråga om Sverge och Norge bära båda dokumenterna samma dato, men de äro dock skilda från hvarandra, och äro undertecknade hvart för sig. Hos Hansestäderna äro båda fördragen förenade i ett och samma dokument. Om de än ega bestånd jemte hvarandra och ega lika kraft, utgöra de icke desto mindre två olika saker. Öfverenskommelserna rörande telegrafen och spelkorten, hvilka stå bredvid hvarandra i Mönacotraktaten, äro så mycket sig göra låter sammansmälta med tallfördraget, bestämmelserna om sjöfarten och åtskilliga andra saker. Det var fullkomligt i sin ordning att afsluta tullföreningen, d. v. s. att inom det franska tullomrädet innefatta Monaco, utan att medgifva hertigdömets fartyg rättighet att idka kustfart mellan Havre och Bordeaux, mellan Nantes och Marseille, eller att i Liverpöol och London hemta Förenta Staternås bomull och Piatastaternas ull. Således ha de föreskrift-r, som röra sjöfarten, sin tillvaro och sin gällande kraft för sig. Vi ha alltså icke gjort någonting, som ej var berättigadt och naturligt, då vi-reonerat om handelsfördragets med Monaco särskilda stadganden, hvilka ha sjöfarten till föremål, för att deraf draga de slutledningar, 80-u följa af dem. Sälunda är man berättigad att antaga, det Italiens Hollands, Hansestädernas samt Sverges och Norges handelsfartyg hädanefter ega rättighet att i våra hamnar bli behandlade fuilkomligt såsom de franska fartygen samt att tullföreningens befinna sig i samma ställning, med undantag af kustfarten. Det är omöjligt, att icke de främmande makter, med hvilka vi ingått öfverenskommelse om stadgandet rörande den mest gynnade nation i afseende å sjöfarten, tro sig ega befogenhet att göra anspråk på denna slutföljd af fördraget med Monaco, då de till stöd härför kunna åberopa en ordalydelse sådan som den i artikeln 38 uti det mellan Frankrike och Holland ingångna fördraget. ?De båda böga kontraherande parterna skola icke kunna bevilja nägon annan stat något privilegium, förmån eller afgiftsfrihet beträffande handeln eller sjöfarten, utan att den äfven i samma ögönblick utsträckes till deras respektive undersåter.? — Artikeln 15 i sjöfartsfördraget med Italien är icke mindre tydlig. Denär tigheterna lofva de båda höga kontruherande parterna hvarandra ömsesidigt att icke bevilja någon annan stat något privilegium, förrän eller afgiftsfrihet, utan att den äfven i samma ögonblick utsträckes till deras respektive undersåter.? På grund af så bestämda ordalag fråga vi hvad det blir af Constitutionnels åtskilnad mellan ordinarie fördrag och sådana, söm ej äro det? Konventionsn med Holland eller med Italien vet ej af denna åtskilnad. Den säger ingenstädes: ?det åtagande, som nämnde artikel (38 eller 15) innebär, gäller endast då det är fråga om ett ordinarie fördrag; beträffande ettextraordinarie fördrag upphör det att gälla.? Den befattar sig icke med att definiera det dokument, i kraft af hvilket det privilegium, förmån eller afgiftsfrihet borde stipuleras, som beviljas en tredje stat, för att kunna utsträckas till den andra kontraherande parten. Det gör tillfyllest för henne, att privilegiet, förmånen eller afgiftsfriheten tinnas till. Hon gör intet undantag för den händelsen, att konventionen om sjöfarten skulle existera jemte ett tullföreningsfördrag, och icke heller för något annat fall; den innehåller de mest omfattande föreskrifter. Den delaktighet hon utlofvar, skall somma ögonblick, hvilket betyder utan diskussion eller underhandling eller stadfästelse. Om alltså Monacos handelsflotta från den 1 Januari 1866 är i besittning af vissa privilegier, förmåner eller afgiftsfriheter, tillkomma samma privilegier, förmåner elter afgiftsfriheter tullföreningens, Hansestädernas, konungarikena Sverges och Nores samt Italiens och Hollands handelsottor. Den enda fråga, som bör besvaras till uttömmande af debatten, är att få reda på om Monaco är en stat; ty detta är vilkoret som afses i de här ofvan relaterade :artiklarne 15 och 38. Men Movaco är verkligen en stat. Dess egenskäp afstat härflyter af inbegreppet af de förmåner och privilegier, som Monaco eger, alldeles liksom Frankrike, England och Ryssland. Konventionen med Monaco af den 9 November 1865 häfver hvarje tvifvel i detta hänseende, ty Mogaco valificerades der såsom stat; det står tydligt i 1:sta artikeln. Men, skall man säga, det är dock besynnerligt att genomdrifva något så vigtigt som afskaffandet af skyddstullsystemet,i hvad det som är en af de minsta stater i verlden. Det är ej vi som behöfva svara på denna anmärkning, hvilken föröfrigt ej har att göra mella. Det tillkommer kejserliga regeringen att angifva de skäl den kunnat ha att form, som föröfrigt är nyttig. BSåledes: hvarföre icke Monaco? Med en så anspråkslös makt som Monaco har man den fördelan att itrllt mått kunna 2 fölia gin fria sålunda affattad: Beträffande sjöfartsrätega tum i alla fall, emedan hon icke ute-! sluter något fall. Den skall ega rum il: rör sjöfarten, medelst ett fördrag med Monaco: med hufvudfrågan, utan blott rör det for-. på detta sätt begagna tillfället till en rekt betet OM fä (kn Jä böner AD RN fä SS UT KD AA AR RS Gr KRA En