Aftonbladet – 18 januari 1866, sida 2

Hvad betydelse har Monaootraktaten för den svensk-norska sjöfarten? Nya bidrag till belysning af denna vigtiga fråga förekomma i de med sista post ingångna utländska tidningar. Mot den pang af saken, som framställts af Journal des Dbats?, har ?Constitutionnel?, en fransk protektionistorgan, gjort en invändning, förklarande Monaco-traktaten icke förändra förhållandet till annra stater. Vi höra redan i andanom våra protektionister triumferande utbrista: ?Var det icke det, vi sade!? — men må de lägga band på sin glädje tillsvidare och läsa hvad Journal des Debats? har att germäla på nämnde invändning i den artikel, som vi hår i öfversättning återgifva, så lydande: Vi hafva lyckönskat regeringen att ha tagit ett stort steg på irihandelns bana gevom det med hertigdömet Monaco nfslntade handelsfördraget af den 9 November 1865, ett fördrag som i och för ig är af ringa betydenhet, om man endast atser Monacos blygsamma plats inom staternas areopag, men som medför vigtiga följder för sjöfarten i de stater, med hvilka vi afslutit fördrag, innehållande den vanliga bestämmelsen om de mest gynnade nationer?. Vi påstodo alt i följd ar traktaien med Monaco, Italiens, Hansestädernas, Sverges och Norges samt Hollands fartyg från och med den 1 Januari 1866 vunnit samma rättigheter som franska fartyg. En annan stat eller rättare statserupp, nemligen tullföreningen, är utesluten från kustfarten gevom ordalagen i den med densamma. afslutna handelstraktat, men i fråga om den s. k. indirekta sjöfarten ega dess fartyg samma rättigheter som franska fartyg. Då en regering antagit principen om bandelsfriheten har den naturligtvis också beslutit sig för de surcesiva följderna deraf. Detsyntes oss derföre helt naturligt att styrelsen, sex år efter handelsfördragets afslutning med England, och sedan det af händelsernas gång blifvit på ett lysande sätt rätt färdigadt, beslöt sig jör attpå sjöfarten tillämen så lycklig och välgörandeprincip.— Tre f sednare, och sedan parlamentet tillämpat denna princip på ett stort antal varar, fann det lämpligt att utsträcka den äfven till sjöfarten. — Vi behöfde dubbelt så lång tid för samma sak, hvilket icke bevi sar något förhastande eller någon otålighet. Men Constitutionnel söker lugna vår entusiasm, och säger ungefär så här: Hvad är det ni talar om förändringar och framsteg, ni olåliga fribandeisifrare. Vi stå i dag på alldeles samma punkt som före traktaten med Monaco. Den har icke med någon annan ätt skåffa, och inverkar icke på förhållandet till andra stater. Den är icke nägot vanligt handelsfördrag. Det är blott en tullförening,. och det är något helt annat. Låtom oss med Constitutionnel ett ögonblick antaga att ett tullfördrag är något annat än ett handelsfördrag. :Vi anse icke att de följder vi förutsagt af fördraget med Monaco blifvit i någon mån bortresonerade. Det innehåller ett tullfördrag, men på samma gång en hel hop annat. Det liknar Trojanska hästen, som uti sig gömde en massa fullt rustade krigare. Fördraget innebär, utom en öfverenskommelse i tullfrågor, en konvention rörande telegrafen, en om spelkort, en om tobak, krut 0. s. v., af hvilga hvar och n skulle kunnat utgöra —LL RRENTRSNARDASREE