Aftonbladet – 13 januari 1866, sida 4

Nr EA ends te Ik: Rad RR FER RR SR rn da st Det tillkommande bär i sitt sköte stora, genomgripande förändringar. Konung och folk hafva förenat sig i beslutet om dessa förändringar... . ?Men om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som derpå bygga.? Första bönedagens ottesångstext lyder: Hvad skulle man dock mera göra min vingård, det jag henne icke gjort hafver? Hvi hafver hon burit vilddrufvor, då jag väntade efter, att hon skulle burit drufvor?? Högmessotexten: ?Så sannt som jag lefver, säger Herren, jag hafver ingen lust till den ogudaktiges död, utan att den ogudaktige omvänder sig från sitt onda väsende och lefver.? Aftonsångstexten: ?Jag vet väl hvad tankar jag hafver om eder?, 0. 8 V. Statsrådet Carlson var dock en reformens vän och den mest framstående talaren derför i presteståndet; hur kan han då ha skrifvit detta jämmerliga plakat, som går ut på att rifva ned hvad hr Carlson i rådkammaren och på riksdagen hjelpt till att bygga upp? Ja, kuntrasignationen är visserligen Jacobs-Carlsons, men händerna äro Esaus Reuterdahls, och hr erkebiskopen har, såsom de skånska matronorna ännr med ett visst ljuft bryderi påminna sig, från hans högvördighets domprostoch biskopstid nere i Lund, ?så lea labbar?. Hr OCarlson kan ursäkta sig som skjutspojken, hvilken blef vidtalad af en högvälboren syndare att i dennes ställe stå kyrkstraff. för brott mot sjette budet (den tid detta brukades): När presten i stränga ordalag förehöll honöm hans svåra synd, började pojken ana oråd och utbrast, lemnande pallen som han för -en liten drickspenning intagit: Nej, hr pastor, jag bara skjutsade, jag!? Kan tiden: undvara oss, nog kunna vi undvara tiden?, yttrade hr erkebiskopeni sitt beryktade helsningstal till prestestånIdet vid riksdagens öppnande; nu åter heter det: Det är ett fast ord: dö vi med, så skole vi lefva med; lide vi med, så skole vi reOR (ottesångstexten pätredje bönedagen). e högvördiga ha således ändå icke uppgifvit allt hopp, trots skriftens ord, att?hvar och en som kämpar, han hafve återhåll i all ting? (högmessotexten för samma bönedag); de. erkänna sig, liksom. reformens motståndare på riddarhuset, för tillfället ?visserligen öfvervunna, men ej krossade?. Medan de politiska stridigheterna sålunda tillsvidare ligga nere i väntan på den stund då ?den hotfullt höjda röda fanan? skall församla grefve Henning Hamiltons trofasta 294 under hans blägula bangr, fortgår striden mellan det gamla och det nya med oförminskad liflighet på kongliga teatern, i Octave Feuillets nya skådespel, der ministåren De Geer-Gripenstedt uppträder under namn af Georges Morel, jernverksegare, och det Hamilton Sparreska partiet representeras af messire Olivier Jean, markis de GuyChåtel. Skulle det väl vara, möjligt?, frågar den förre, ?att ni icke längesedan i ert inre erkänt en sanning, som åtminstone för mig synes klar: som dagen, nemligen. att. den gamla tiden, hvars vackraste tradi.ioner ni sökt att in i sista stunden bevara, för evigt sjunkit ned i det förfutnas natt; att hvarken ni eller någon annan kan. hejda dess fall; att den endast . kan krossa er under sina spillror; att då vi kommit derhän, att efter stridens och. lidelsernas timmar kunna med full aktning. bedöma den ärorika forntid som var edert verk, och som utgör värt lands historia, hvarför skulle ieke ni kunna göra samma rättvisa åt det närvarande, som är vårt verk, och åt framtiden, som utgör vår förhoppning? Fins det då i detta närvarande, i detta tillkommande ingenting som kan tysta en rättmätig saknad, vinna en ädel andes beundran och draga till sig ett manligt hjerta? Hr markis! jag vädjar till er sjelt: att icke allenast på fäderneslandets jord,utan frän pol till-pol bekriga och utplåna okunnighet, förnedring; nöd och allt slags slafveri, att å: alla och enhvar förbereda en framtid af välmåga, frihet och storhet utan like i verlds historien, — se der det mål till hvilket vi strälva, hvad vi än må vara: tänkare, ve tenskapsmän, arbetare och soldater! Med tt ord, se der vårt program! vår sak — och hvem han än må vara, borde väl ingen man säga sig förolämpad då han. anmodas att: egna den sina krafter och sin tjenst!? Hvärpå grefve Hamilton — de Guy Chåtel svarar: Herr Morel! Om jag kunde se edra grundsatser och er sak med samma ögon som ni sjelf, så ber jag er tro att ingen personlig saknad, ingen barnslig harm skulle kunnat hiudra mig från att för min enskilda en deltaga. deruti. Fastän lefvande tillbakadraget och i stillhet har jag dock icke btifvit främmande hvarken för mitt land eller min tid, och jag har med allvar sökt att förskaffa mig all den upplysning som kunde visa rig väger till min pligt. Säledes har jag sett ert moderna samhälle, er civilisation och ert framåtskridandei fullt arbete; jag har ofta kunnat beundr:, aldrig älska dem. Jag högaktar edra teorier, ty de åro ädelmodiga och vackra, men jag ser uti dem förfärliga illusioner bredvid ly. sande sanpingar., Så länge er vetenskap, er verksamhet, er industri hölja jorden med välgerningar, så länge I öfverallt spriden ljus och välmåga, så bugar jag mig-och beundrar; men, I stannen icke cer, och ni får förlåta att jag frågar mig sjelf om I icke beröfven menniskorna ännu mer. än I skänken . dem, om I icke, i det I utplånen mycket elände och mycken, vanära, också med samma hugg krossen mången oe:sättlig tröst, mången tryggande förhoppning? Slutligen frågar jag. mig, när, jag ser er! buller om buller bryta alla de band som tillhöra det gamla samhälle, till hvilket jag her det sorgliga företrädet att räkna mig som medlem, — alla de:lydnadsband, som fästade undersåten vid fursten, vasallen vid sin herre, sonen vid fadren, menniskan vid Gud — jag frågar mig om I icke gifven dödsstöten -åt hvarje menskligt samhälle, i det I afskären dess mäktigaste, heligaste och nöcvändivaste hand IJvdnaden? Tao hort