Aftonbladet – 13 januari 1866, sida 4

Article Image
ya tidens män med röda daggen?, hvilet på god bretagniska vill säga detsamna som hr Treffenbergs kaldeiska: Mene Mene Thekel Upharsin. Men kongl. teaterdirektionen har icke veat göra den scen som åtminstone till den I nästkommande Juli stör under kunglighetens speciella hägn till tummelplats för dagens politiska lidelser; La princesse av bois dormant fick således hvila i sin skog och. denna draga sina timmerstockar medan striden derutanföre pågick; nu åter, sedan striden är afgjord och segrare och besegrade tagit hvarandra i famn, då ett svalg, hvaröfver ingen återgång är möjlig, ligger mellan det förflutna å ena sidan och nutid och framtid å den andra; hvilket annat intresse än kuriositetens skulle väl framställningen af den utståndna kampen kunna ega? Den skulle alltid förefallit oss i viss mån främmande; ty ehuru vi känt en svensk adelsman på landet, hvilken föredrog begagnandet af flinta, stål och fnöske framför de moderna strykstickorna och som för sin död icke ville höra talas om ångans användande, tro vi dock icke vår landtadel vara så bortkommen i praktiskt afseende som den bretagniska, af hvilken stycket i fråga i gamla grefve de Penmarchs person framställer ett praktexemplar, som på fullt allvar föreslår en stångjernshammares flyttning från ett ställe, der dess larm stör fröken Blanche de Guy-Chåtels drömmerier! Hvad man alltid skall känna igen är passionernas eviga strid, och ni skall icke kunna neka att den äfven i denna pjes föres med lif, kraft och värma, anmärker en välvillig åskådare, och jag som ej har mig ålagdt att bedöma, utan eger full frihet att njuta af konstens företeelser, ger honom gerna rätt deruti. Men då han tillägger: för öfrigt behöfde vi en smula komma ifrån den lättsinniga genre, hvari Den sköna Helena och hennes sällskap infört oss, så svarår jag med Kritiken i nyärspjesen, då Tiden, efter att sjelf ett ögonblick ha visat en liten svaghet för de vackra hetärernas retelser, förebrår honom att han böjt knä för dem: Det var visst dumt gjordt; men — de voro så söta !? rn : : Under det att landet fortfarande genljudar af glädjeyttringar öfver representationsfrågans lyckliga utgång, finner man i Nya Dagligt Allehanda en genom flera nummer förtlöpande, efter redaktionens påstående skämtsam? besKrifning öfver en fest, som föreställes ha blifvit gifven i nimnde städ till firande af införandet derstädes af en ny kommunalförfattning efter Trosas mönster. I ingressen till uppsatsen förklarar redaktionen att den skulle tvekat att gifva offentlighet åt densamma, om den trott att någon skulle deri vilja spåra ett gyckel med det antagna representationsförslaget eller det nya statsskicket, ?som vi alla böra omfatta med kärlek, förstås. Men om detta icke var meningen, trotsa vi någon förnuftig menniska att taga reda derpå, för vår del fullkomligt belämma om vi lyckats spåra artikelns ursprung. Livijns ?Spader dame?, -om framkom under form at en samling bref från Danviken, var dock ett genialiskt stycke arbete, vi finna det bäst vid jemförelsen med denna Öregrundskorrespondens, som blott utmärker sig genom sin tyngd. Måhända skola den olycklige brefskritvarens begrepp klarna inför den sol somi dag utbreder sina strålar öfver hufvudstaden och dess omgifningar, till hvilka, som man påminner sig, Conradsberg äfven hör. Kurry.

13 januari 1866, sida 4

Thumbnail