Aftonbladet – 11 januari 1866, sida 3

åter Rachels arm och drog henne till dörren; derpå kom han tillbaka till dem igen. — Det är icke brottet I hafven straffat; I hafven förorättat oskulden och den oförtjenta motgången; I hafven skymfat edra egna mödrar, ty I hafven skymtat mig, gom stridde för dem, innan den äldsta och bästa bland er ännu var född — intet kujoneri för fienden, flicka!2 — ty Rechel stod nedböjd och darrande — räta upp hufvudet, fram med bröstet — framåt marsch! och han nästan ryckte henne ut ur rummet. Han var stor, imponerande och förskräcklig att ise, likt ett vredgadt åskmcin i denna stund; han tycktes vara en jätte. och de andra srympte ihop till dvärgar. Hans hvita hår reste sig och hans ögon gnistrade af trots och förakt. Han var hög och förfärlig genom . sin yrede och sin älder och sitt förvirrade medvetande af fordna striders ära och den närvarande stundens skymf. De följde honom ut, nästan på tå. Han lyfte Rachel I vagnen, satte henne omsorgsfullt på en bundt hö, som låg på bottnen, och kör svennen kom fram till hästarnes hufvuden och såg sig om till husbonden för att få veta, om hen skulle få köra nu eller ej. Robert kom ut och gick till Rachels sida af vagnen, men hon vände bort hufvudet. ; Vill ni tala till mig, Rachel?4 sade Roert. s Rachel vände åter bort hufvudet och teg. EGodte, sade Robert lugnt, mycket lugnt. Kör! ropade gamle Hathorn. I nästa ögonblick hördes ett ångestskri af qvinnorna, och Robert sågs ligga emellan hästarnes lötter och körsvennen ryckte dem med. våld tillbaka, annars skulle vagnen bafva gått öfver honom; drängen drog upp honom — han var ej skädad, men mycket